Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Aniara

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 04, 2019 21:14:05



För att börja med en rejäl brasklapp: Det är nog tjugo år sedan jag läste Aniara. Jag minns premissen och några av personerna, men inte så mycket mer. Därför kan jag inte säga hur filmen Aniara står sig mot originalet.

Som film på egna ben står den sig bra. Efter närmare två timmar traskar jag något betryckt ut ur biosalongen med hjärnan full av frågor som: Vad gör livet värt att leva? Går det att finna mening i en färd som inte leder någonstans? Hade Sartre rätt i att "helvetet är andra människor" och är i så fall paradiset det också? Är katastrofen oundviklig eller går det för mänskligheten att ändra kurs?

Nåja. Filmen kan väl inte ta all ära för mitt filosofiska tungsinne - när tankarna väl börjat snurra spinner de vidare rätt bra på egen hand. Men den var onekligen bra på att starta dem.

Aniara: ett rymdskepp på väg mot Mars eftersom jorden har blivit obeboelig. Exakt vad som har hänt framgår inte, antyds bara genom bilder under förtexterna (som liknar eftertexter) och i personers minnen, samt genom de ärrade ansikten som bärs av flera bipersoner och statister.

Vad det än är finns förströelser kvar: spel, alkohol, shopping och restauranger - samt Mima, en artificiell intelligens som visar vackra minnen ur jordens förflutna.

Mima styrs av Mimaroben, i filmen också kallad MR och spelad med fingertoppskänsla av Emelie Jonsson. Hon har ett ganska lugnt jobb fram till dess att skeppet hamnar ur kurs, utan bränsle. Det kan inte vända utan är på väg ut i yttre rymden, kanske i åratal. Kanske för alltid. Allt fler vill använda Mima för att fly undan sin ångest. Till sist orkar Mima inte hantera mer smärta längre utan ger upp och dör. Vad ska man nu ta sig till? Be, knulla, dansa, droga ner sig, skaffa barn? Satsa allt på en räddning eller ge upp helt?

Det är väl ingen direkt spoiler såhär efter drygt 60 år att säga att för Aniara finns det till slut inget hopp. Frågan är väl snarast om det också gäller oss.

Filmen har fått bättre recensioner i Sverige än utomlands än så länge och det finns nog flera anledningar till det:

1. Ren patriotism. Vi gillar när svenska filmskapare testar något nytt och det fungerar. Svensk science fiction är inte något vi är bortskämda med, i synnerhet inte i den här klassen.

2. Vi vet mer eller mindre vad vi har att vänta oss. Även om inte alla svenska biobesökare har läst Aniara känner nog de flesta till att Harry Martinson var en nobelpristagare som skrev ett dystert allegoriskt epos om rymdskeppets färd mot ingenstans. Vi kräver därför inte särskilt mycket intrig eller spänning utöver det, eller för den delen någon ingående skildring av det vetenskapliga i science fiction. Ibland tänjs förvisso trovärdigheten: har Aniara ens FÖRSÖKT kontakta någon på Mars och berätta vad som pågår? Men för det mesta spelar det ingen roll. Stämningen och frågeställningarna är det viktiga.

3. De kulturella och språkliga nyanserna. Filmen innehåller en genomgående vardaglighet (interiörerna är till exempel inspelade på shoppingcenter och finlandsfärjor) som jag tror blir mer omedelbar för svenskar. Skådespelarnas små gester och tonfall gör också mycket för att ge liv åt personerna, som inte i sig själva har särskilt många karaktärsdrag. Det jobbet sköter de flesta av dem väl - men med små medel, snarare än dramatiska brösttoner.

Dramatiska scener är för övrigt något även besättningen på Aniara helst vill undvika. Den som visar opassande känslouttryck hänvisas snabbt till Mima, droger eller, om allt annat misslyckas, röjs undan med våld. Det kan nog göra sitt till, när det gäller uppkomsten av självmord och kultorgier.

Scenen med kultorgien hör förresten till filmens smått humoristiska ögonblick. De är inte många, och humorn är nattsvart, men den finns där.

Då och då kommer också enstaka strofer ur Harry Martinsons text. Varje gång är de oerhört drabbande:

"Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och bäckar flydde

för människan: askans konung."

Den situation som Aniara målar upp är lika bekant nu i tider av klimatångest och växande fascism, som den var under den tid då Martinson skrev. Samtidigt inger det paradoxalt nog en sorts hopp. Ångesten är densamma - men än så länge finns vi fortfarande kvar.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)