Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

The Umbrella Academy

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe tis, februari 26, 2019 21:04:40

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över barn, utan att ha varit gravida dessförinnan. Miljardären sir Reginald Hargreeves far runt och köper på sig så många av bebisarna som möjligt. Det visar sig nämligen att de har övernaturliga krafter och han uppfostrar dem till ett strikt hållet superhjälteteam: The Umbrella Academy.

Det går sådär. Ett syskon försvinner och ett annat dör. Ett verkar inte ha några krafter alls. Tre sticker hemifrån och den sista råkar ut för en olycka och tvingas bo på månen i några år.

När sir Reginald dör, år 2019, samlas de alla för hans begravning. Plötsligt trillar en pojke ner från ett hål i rymdtiden. Det är det försvunna syskonet Nr. 5, som har återvänt från framtiden med ett budskap: Om åtta dagar går jorden under.

TV-serien är baserad på en serietidning av Gerard Way och Gabriel Bá, som utkom mellan 2007 och 2008 men som jag själv läste förra året. (En tredje följetong började ges ut i höstas, men den har jag ännu inte läst.) När jag läste serien var mitt huvudsakliga intryck att den hade många knäppa och fantastiska idéer, men inte utrymme att göra så mycket med dem. Saker dök upp enligt principen "vore det inte coolt om...?" och försvann sedan lika fort.

I jämförelse ger TV-serien historien tid att andas. Karaktärerna utvecklas och blir trovärdiga personer med känslomässig komplexitet. Trots jordens undergång, en robotmamma, en talande apbetjänt, tidsresande lönnmördare i uppblåsbara masker och förstås diverse superkrafter bottnar det hela i någon sorts vardaglighet.

Skådespelarna faller naturligt in i sina roller. Ellen Page är mest känd och har även det som kanske kan kallas en huvudroll: Vanya, systern som aldrig fick följa med på uppdrag för att hon inte hade några krafter. Hon gestaltar fint både rollfigurens lågmälda uppgivenhet och framväxande frustration.

För den som föredrar något mer teatraliskt finns mediet Klaus. Slagfärdig, feminin och ständigt drogpåverkad girar han hejdlöst mellan komedi och tragedi, men tack vare Robert Sheehans fingertoppskänsla i rollen blir det aldrig för mycket, utan tvärtom alldeles underbart.

Bland de nya bekantskaperna är Aidan Gallagher som Nr. 5 den som gör starkast intryck. Han har den inte alldeles enkla uppgiften att spela en 58-åring i en 13-årings kropp och alltså agera med en känsla av myndighet och erfarenhet som han själv inte har förvärvat än. Och det funkar, varje steg på vägen. Nr. 5 är äldre och klokare än er allihop och jävligt trött på er dessutom.

Det känns på ett sätt orättvist att bara nämna några stycken. Här finns så många jag tycker om, från superhjältar och lönnmördare till spöken och Gud själv, via robotmamman och apbetjänten, och så en och annan vanlig människa som blir indragen i hela den bisarra smeten.

Den svagaste länken är nog kärlekshistorierna, som känns lite påklistrade allihop, även om en av dem leder till ett starkt porträtt av ett manipulativt förhållande.

Starkast är familjebanden, hur syskonen stöts och blöts mot varandra, stundtals avskyr varandra men älskar varandra ännu mer. Det finns många scener som fastnar i hjärtat. När ett par syskon fnittrar över brorsans hjälteutstyrsel: "Tror du han har på sig den där i DUSCHEN?" eller när ett par andra tränar krafter medelst klapplekar, eller när flertalet av dem var för sig dansar loss till samma sång. En son som tar farväl av den enda mor han någonsin känt, och en mor som inte kan tala med sin dotter hur gärna hon än vill. Små ögonblick förenas med stora händelser och säger du fel sak till ditt syskon i fel ögonblick kan det bokstavligen leda till världens undergång.

Sen tillkommer guldströssel som titelbilden för varje avsnitt och de peppiga låtar som dyker upp i diverse sammanhang.

På ett sätt tycker jag alltså att TV-serieformatet funkar bättre än serietidningen. Samtidigt känns det som att själva den vardagliga trovärdigheten gör att en del av den kreativa galenskapen går förlorad. Stundtals blir det en smula för tamt, vilket ingen kunde beskylla originalet för. Och kanske har det att göra med mina förväntningar, men jag tyckte att de sumpade slutet, genom att använda sig av en av genrens mest antiklimaktiska konventioner.

Jag tvekar därför över betyget, men här finns ändå så pass mycket jag älskar att det får bli 8/10.



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post30

Aniara

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 04, 2019 21:14:05



För att börja med en rejäl brasklapp: Det är nog tjugo år sedan jag läste Aniara. Jag minns premissen och några av personerna, men inte så mycket mer. Därför kan jag inte säga hur filmen Aniara står sig mot originalet.

Som film på egna ben står den sig bra. Efter närmare två timmar traskar jag något betryckt ut ur biosalongen med hjärnan full av frågor som: Vad gör livet värt att leva? Går det att finna mening i en färd som inte leder någonstans? Hade Sartre rätt i att "helvetet är andra människor" och är i så fall paradiset det också? Är katastrofen oundviklig eller går det för mänskligheten att ändra kurs?

Nåja. Filmen kan väl inte ta all ära för mitt filosofiska tungsinne - när tankarna väl börjat snurra spinner de vidare rätt bra på egen hand. Men den var onekligen bra på att starta dem.

Aniara: ett rymdskepp på väg mot Mars eftersom jorden har blivit obeboelig. Exakt vad som har hänt framgår inte, antyds bara genom bilder under förtexterna (som liknar eftertexter) och i personers minnen, samt genom de ärrade ansikten som bärs av flera bipersoner och statister.

Vad det än är finns förströelser kvar: spel, alkohol, shopping och restauranger - samt Mima, en artificiell intelligens som visar vackra minnen ur jordens förflutna.

Mima styrs av Mimaroben, i filmen också kallad MR och spelad med fingertoppskänsla av Emelie Jonsson. Hon har ett ganska lugnt jobb fram till dess att skeppet hamnar ur kurs, utan bränsle. Det kan inte vända utan är på väg ut i yttre rymden, kanske i åratal. Kanske för alltid. Allt fler vill använda Mima för att fly undan sin ångest. Till sist orkar Mima inte hantera mer smärta längre utan ger upp och dör. Vad ska man nu ta sig till? Be, knulla, dansa, droga ner sig, skaffa barn? Satsa allt på en räddning eller ge upp helt?

Det är väl ingen direkt spoiler såhär efter drygt 60 år att säga att för Aniara finns det till slut inget hopp. Frågan är väl snarast om det också gäller oss.

Filmen har fått bättre recensioner i Sverige än utomlands än så länge och det finns nog flera anledningar till det:

1. Ren patriotism. Vi gillar när svenska filmskapare testar något nytt och det fungerar. Svensk science fiction är inte något vi är bortskämda med, i synnerhet inte i den här klassen.

2. Vi vet mer eller mindre vad vi har att vänta oss. Även om inte alla svenska biobesökare har läst Aniara känner nog de flesta till att Harry Martinson var en nobelpristagare som skrev ett dystert allegoriskt epos om rymdskeppets färd mot ingenstans. Vi kräver därför inte särskilt mycket intrig eller spänning utöver det, eller för den delen någon ingående skildring av det vetenskapliga i science fiction. Ibland tänjs förvisso trovärdigheten: har Aniara ens FÖRSÖKT kontakta någon på Mars och berätta vad som pågår? Men för det mesta spelar det ingen roll. Stämningen och frågeställningarna är det viktiga.

3. De kulturella och språkliga nyanserna. Filmen innehåller en genomgående vardaglighet (interiörerna är till exempel inspelade på shoppingcenter och finlandsfärjor) som jag tror blir mer omedelbar för svenskar. Skådespelarnas små gester och tonfall gör också mycket för att ge liv åt personerna, som inte i sig själva har särskilt många karaktärsdrag. Det jobbet sköter de flesta av dem väl - men med små medel, snarare än dramatiska brösttoner.

Dramatiska scener är för övrigt något även besättningen på Aniara helst vill undvika. Den som visar opassande känslouttryck hänvisas snabbt till Mima, droger eller, om allt annat misslyckas, röjs undan med våld. Det kan nog göra sitt till, när det gäller uppkomsten av självmord och kultorgier.

Scenen med kultorgien hör förresten till filmens smått humoristiska ögonblick. De är inte många, och humorn är nattsvart, men den finns där.

Då och då kommer också enstaka strofer ur Harry Martinsons text. Varje gång är de oerhört drabbande:

"Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och bäckar flydde

för människan: askans konung."

Den situation som Aniara målar upp är lika bekant nu i tider av klimatångest och växande fascism, som den var under den tid då Martinson skrev. Samtidigt inger det paradoxalt nog en sorts hopp. Ångesten är densamma - men än så länge finns vi fortfarande kvar.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post28

Vuelven / Tigers Are Not Afraid

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, december 09, 2018 19:10:08

En mexikansk skolklass får i uppdrag att räkna upp olika sagofigurer och att sedan skriva en egen saga. Estrella börjar skriva sin, om en prins som vill vara en tiger, men har inte hunnit långt förrän kulor smattrar genom fönstret. Barnen slänger sig skrikande ner på golvet och den livrädda läraren ger Estrella några tavelkritor: "Här! Tre önskningar!"

Senare, när Estrella kommer hem till lägenheten, är mamma inte där. Timmarna går, Estrella blir allt hungrigare och använder till sist den första kritan för att önska att mamma ska komma tillbaka. Och det gör mamma. Enda problemet är att hon redan har blivit dödad av drogkartellen... Den livrädda Estrella flyr för spöket och slår sig ihop med ett gäng gatupojkar som redan lyckats reta upp gangstrarna på egen hand. Här handlar det om att överleva, och det går inte att lita på några önskningar.

Tigers Are Not Afraid är en magisk film om en brutal verklighet. Här finns många inslag av magisk realism: spöken, drakar, tecknade tigrar som får liv och naturligtvis de tre önskningarna. Samtidigt finns det en absolut trovärdighet i händelseförloppet. Estrella och de andra barnen i huvudrollerna är helt fantastiskt spelade. I efterhand har jag fått reda på att regissören aldrig visade manus, utan spelade in scenerna i kronologisk ordning och lät barnen reagera på dem. Det förvånar mig inte; de är äkta i varje ögonblick. (Mitt enda egentliga klagomål är att folk på film fortfarande inte har lärt sig att sätta telefoner på ljudlöst, och det är ju bara en detalj i sammanhanget.)

Filmen har lovordats av både Stephen King och Guillermo del Toro och fått vissa jämförelser med den senares alster, framför allt Pans Labyrint. Likheten ligger framför allt i att de värsta monstren är mänskliga. Även om denna film är mer nedtonad både i stil och våldsskildringar finns också här skurkar som torterar folk till döds och inte drar sig för att skjuta barn. Det går inte ens att avfärda hemskheterna med "det är bara på film" för det är inte bara på film.

Ändå finns det hopp. Det är trots allt en saga och som i alla sagor kan skurkarna besegras - till ett högt pris.

Det är en tung film, det går inte att komma ifrån. Samtidigt är den så oerhört rik, medkännande och vackert gjord att jag vill rekommendera den till alla och envar.

Vilket ger upphov till ett problem: Den har ingen internationell distribution. Den dyker upp på festivaler här och var världen över och det finns en mexikansk dvd (på spanska, i region 4), men det är allt.

Är det lönt att recensera en film som är så svår att få se?

Nå, för att vända på det: Är det lönt att recensera årets bästa film?

Där måste svaret ändå bli ja.

Själv såg jag filmen på Fantastisk Filmfestival i Lund, där jag var långt ifrån den enda som snyftade i salongen. Den vann också publikpriset med perfekt resultat, det vill säga att varenda en som såg filmen gav den en femma.

Ungefär likadant har det gått på massor av genrefestivaler. Filmen har fått över tjugo priser och det skulle inte förvåna mig om det kommer fler. På Rotten Tomatoes har den 97% godkänt.

Allt som behövs nu är att distributörerna får ändan ur vagnen.

Betyg: 10/10


(Se trailern här)

UPPDATERING: Från och med juni 2019 finns filmen på Cineasterna, alltså stadsbibliotekens sida för strömmande media. Hurra!




  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post27

Gräns

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, september 03, 2018 19:48:16



Tina jobbar för tullen, där hon har en stor nytta av sin förmåga att lukta sig till vad människor känner. Annars är hennes liv ganska grått och tråkigt - hennes inneboende/halvpojkvän är tölpig, hans hundar hatar henne och hennes pappa håller på att bli dement. Dessutom lider hon av sitt avvikande utseende - "ful och konstig människa med kromosomfel" som hon beskriver sig själv.

Så dyker Vore en dag upp i tullen. Vore liknar Tina, luktar spännande och tycker inte alls att det är något fel på Tina. Tvärtom. Hon är precis som hon ska vara, men det hon ska vara är inte alls människa.

Redan innan Gräns hade svensk premiär höjdes den till skyarna av recensenter, fick pris i Cannes och utsågs till Sveriges Oscarsbidrag. Vilket leder till den uppenbara frågan: Är den överhajpad?

Nåja, lite kanske. Men det är verkligen en mycket bra film. För den som läser fantasylitteratur till vardags är det kanske inga jätteöverraskningar den kommer med, men på stora duken är det ändå rätt ovanligt att se en så pricksäcker blandning av diskbänksrealism och övernaturliga inslag, i synnerhet från Sverige.

Ett tidigare exempel är förstås "Låt den rätte komma in", också den baserad på en historia av John Ajvide Lindqvist. Men själva stämningen i filmen är nog ännu mer lik Ali Abbasis förra långfilm, gravidskräckisen "Shelley". Också den var i stor utsträckning ett relationsdrama, där vänligheten kan dölja en självisk hänsynslöshet, allt i en vacker skogsmiljö.

Till skillnad från de båda nämnda filmerna är Gräns inte alls en skräckfilm. Det obehag som emellanåt finns ligger på ett mer vardagligt plan. Hur behandlas den som är annorlunda? Vad händer med barn som ingen bryr sig om? Vad är mest mänskligt, att vilja göra gott, eller att göra illa? Det är alldeles för lätt att dra paralleller till verkliga fall.

Några har kallat Gräns en kärlekshistoria, vilket förstås på sätt och vis stämmer, men framför allt är det en film om att finna sig själv. Eva Melander som Tina fyller ut sin roll med trovärdighet i minsta tum - den undertryckta sorgen och ilskan, glädjen hon knappast trodde fanns, den värme hon trots allt har kvar. Hon fångar tag i en tvärs igenom den skickligt lagda masken. Skådespelarna runt omkring är lika bra och de omges av djur, varelser och scenografi som skapar en värld man utan problem kan stiga in i. Allra helst i någon av skogsscenerna, då Tina kliver ur sin instängda roll, ut bland de vilda djuren, där hon äntligen kan slappna av.

Mänsklig kanske hon inte är, men oerhört lätt att relatera till.

Betyg: 8/10





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post22

Golem

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, augusti 18, 2018 21:13:21


Golem
av Isaac Bashevis Singer
illustrerad av Johan Egerkrans


Judarna i Prag på 1600-talet är illa behandlade och utsätts för både rykten och annan diskriminering. När greve Bratislawski spelar bort sina pengar och skuldsätter sig hos den judiske Reb Eliezer Polner drar han nytta av fördomarna. Han gömmer undan sin dotter Hanka och hävdar att det är Polner som har mördat henne.

Rabbi Leib vill hjälpa sin vän Polner och genom ett övernaturligt besök får han en fantastisk chans: kraften att skapa en Golem av lera.

Golem är en stark och lydig tjänare till att börja med, men den som har med en Golem att göra måste se upp. Ber du honom om fel saker kan det visa sig att han inte alls är så medgörlig längre.

Boken om Golem avslutas med en lista på varför Isaac Bashevis Singer skrev för barn. Först på listan står: ”Barn läser böcker, inte recensioner. De bryr sig inte ett dyft om recensenterna.”

Singer får ursäkta att jag skriver en recension ändå. Till mitt försvar tyckte jag verkligen om boken. Grundad som den är i judisk mytologi spänner den över både saga och verklighet. Falska anklagelser om ritualmord hörde tyvärr till sådant judarna utsattes för även i verkligheten och utan någon Golem att försvara dem. Detta skapar en resonansbotten åt historien som förstärks av Singers medryckande berättarförmåga.

Det blir också rörande när Golem börjar vilja bli mänsklig och förälskar sig i den föräldralösa Miriam. Här märks släktskapet med Frankenstein (som både är efterföljare till myten om Golem och föregångare till denna bok) extra tydligt. Andra av populärkulturens monster gör sig också påminda, som King Kong till exempel.

Johan Egerkrans tecknarstil torde vid det här laget vara bekant för de flesta svenska fantasyälskare. Hans illustrationer här betonar det magiska i berättelsen och han arbetar mycket med kontraster. Den långsmala stil som är hans signum märks bland annat i Rabbi Leib, vars långa skägg får honom att se extra trollkarlsaktig ut. Golem är stor och bred med ett ansikte som liknar seriefiguren Hellboy, medan lilla Hanka är rundögd och söt som Chris Riddells barnfigurer. Resultatet är strålande på alla fronter.

Det finns mycket få plumpar i protokollet. Här och var ställer jag mig lite frågande till översättningen, men det är bara ett ställe där det är direkt störande. När Golem vill bli människa säger han bland annat: "Golem vill konfirmeras." Konfirmeras? I en text så präglad av judisk kultur och där ord som "kaddish" och "cheder" lämnas oförklarade känns det helt bisarrt att plötsligt få ett kristet uttryck istället för "bar mitzvah", ett begrepp som väl de flesta läsare känner till.

Men på det stora hela är det en bok jag verkligen kan rekommendera.

Betyg: 9/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post21

Gökungen / Cuckoo Song

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, maj 12, 2018 10:48:53

Gökungen / Cuckoo Song, av Francis Hardinge

Tris vaknar efter en svår sjukdom, eller det är i alla fall vad hennes föräldrar säger till henne. Hennes egna minnen är väldigt luddiga och att bete sig som "Tris" är inte det enklaste. Hon gör sitt bästa för att verka normal samtidigt som hon reder ut vad som hänt. Om hon bara inte vore så hungrig! Hungern verkar inte kunna hejdas av mat, så till slut äter hon vad som helst, prylar hon har ägt och älskat, bara för att få stopp på känslan.

Aggressiva lillasyster Pen hävdar dessutom hela tiden att Tris är en bedragare, inte den riktiga Tris alls. Hennes docka hävdar samma sak, vilket är ännu ruskigare, för Tris kanske inte minns så mycket, men att dockor inte kan prata, det vet hon i alla fall. Och en envis röst räknar ner varje morgon när hon vaknar: sju dagar kvar, sex dagar kvar...

Som skolbibliotekarie läser jag många böcker tänkta för mellanåldern och tidiga tonåren. Tillräckligt många för att jag ska ha vant mig vid att till och med de bra böckerna ofta är lite förenklade, svartvita och förutsägbara för en vuxen läsare.

Gökungen är ett underbart undantag. Redan perspektivförskjutningen gör sitt till. Att ha en huvudperson som redan tidigt förstår att hon själv är någon sorts övernaturlig inkräktare gör att familjedynamiken förändras. Det är inte självklart vem som är ond och god, vän och fiende - och i slutet av boken är det fortfarande inte självklart.

För den som kan sin folktro finns det bekanta inslag i mytologin, men de vävs in i någonting nytt, inte minst genom att kopplas samman med det tidstypiska i bokens 1920-tal: stumfilm, jazz, stadsarkitektur, minnen av första världskriget.

Under läsningens gång kunde jag inte räkna ut vad som skulle hända, men när det faktiskt hände tänkte jag: "Åh! Ja, naturligtvis!" Allting passar ihop, men pusslet är såpass stort och färgrikt att det blir en överraskning när bitarna faller på plats.

Enbart intrigen skulle vara tillräcklig för att ge boken ett gott betyg, men därtill kommer relationerna. Tillsammans med Tris upptäcker vi personerna runt henne, hennes mänskliga familj och den värld hon kommer ifrån, samt inte minst Tris själv. Deras beröringspunkter är ibland smärtsamma och sorgsna, ibland ett jublande äventyr och alltid ytterst trovärdiga.

Gökungen är en svår bok att prata om, just för att upptäckarglädjen är en så stor del av upplevelsen. Ändå tror jag att den skulle tåla omläsningar rätt bra, att bli granskad och analyserad i detalj. Det finns massor av infallsvinklar när det gäller familjerelationer, hur man kan bli tilldelad en roll och inte veta hur man kliver ur den och att även handlingar som sker av kärlek kan slå fel. Eller varför inte samtala om sorg, dess efterverkningar och hur man klarar sig igenom den? Eller modernitetens framväxt och hur stadsmiljö och efterkrigstid påverkar livsfilosofin? Eller var gränserna går mellan riktigt och falskt?

Framför allt är det en bok om livets gråzoner och osäkerhet.

En sak kan vara lika bra att säga från början: Det är inte någon skräckhistoria. Vissa inslag är lite kusliga, inte minst känslan av att inte veta vem man är och varför monstruösa saker sker med en, men ska boken räknas till någon särskild genre är det närmast urban fantasy. Jag skulle visserligen inte sätta den i händerna på de allra yngsta läsarna, men det beror mest på att de med största sannolikhet inte skulle förstå den. Skrämda skulle de förmodligen inte bli.

Tidigare har jag bara läst Mosca Mye och de bannlysta böckerna av samma författare. Den var jag inte så väldigt förtjust i, men nu längtar jag efter att upptäcka mer. Lögnernas träd verkar många tycka om, jag kanske testar den härnäst.

Jag funderar på om det finns något i boken som hindrar mig från att ge Gökungen högsta betyg, men jag tror inte det. För den som gillar genren, längden och svårighetsnivån (lagom för en läshungrig tolvåring) är den helt enkelt strålande.

Betyg: 10/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post19

The Shape of Water

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 19, 2018 21:09:32

Tiden är 1950-tal, platsen ett amerikanskt laboratorium för militär forskning. Den stumma Elisa är en av städerskorna och alla dagar är rätt lika: vakna, laga mat, hälsa på grannen, åka till jobbet, lyssna på kompisens småprat, städa efter grisiga forskare som inte kan träffa toastolen. Så en dag kommer ett nytt experiment till laboratoriet, en fiskmänniska som fångats i en sydamerikansk flod. Elisa fascineras av varelsen, som är lika tyst och ensam som hon själv. Gradvis kommer de varandra allt närmare.

För den som någonsin har sett en film av Guillermo del Toro förut är det förmodligen ingen total överraskning om jag säger att The Shape of Water är enastående vacker. Den allra första, drömmande, ordlösa scenen fick mig att tappa andan och befäste tonen för hela filmen. Berättarrösten talar om en prins och en prinsessa, vilket visar att det hela är en saga, och trots att platsen och tiden är verkliga är det ändå en sagovärld vi rör oss i.

Skönheten bara fortsätter, filmen igenom. I en tidig scen ser vi en tjock karl som väntar på bussen, med ballonger i ena handen och en tårta i den andra. En enda bit saknas i tårtan. Vem är han? Vad har hänt? Är det han som har ätit tårtbiten eller någon annan? Har han firat något alldeles ensam? Det är något melankoliskt över honom, men vi får inga svar - han är bara en del av den väv som utgör drömmen.

Sally Hawkins är fantastisk som vanligt i rollen som Elisa. Förutom i en fantasisekvens talar hon aldrig, men hennes tecken- och kroppsspråk är talande nog. Doug Jones (mästarskådisen för konstiga varelser) lyckas likaledes återigen att visa en mängd känslor bortom latex och makeup, vilket ger hans fiskman mänskligt djup och sårbarhet.

Resten av skådespelarna är också väldigt bra och vi översköljs av berättelsen, som verkligen har "the shape of water" - ofta rofylld, stundtals stormig eller brutal, alltid hänförande.

Samtidigt är det verkligen en saga, med en sådans styrkor och svagheter. Vet du filmens premiss har du rätt bra koll på de stora dragen i allt som kommer att hända. Och när det gäller karaktärerna är det en sådan film där man kan känna igen skurken i samma ögonblick han dyker upp, genom hans svarta kläder och ondskefulla min. Inget fel med det, det är ett medvetet berättargrepp och konstnärligt fullt tillåtet - det råkar bara inte vara riktigt vad jag vill ha.

Den mest komplexa av karaktärerna är Elisas granne, Giles, som också är berättare. Detta är fullt rimligt. Giles är konstnär och skapar färgglada, idealiserade reklambilder av Rockwelltyp, som han förtvivlat försöker sälja. De skisser han ritar av Elisa och fiskmannen är mjukare, djupare och mer skugglika, men han lägger fortfarande konstens raster över verkligheten och formar den till en berättelse.

Han kan göra om Elisa till en sagoprinsessa, men han kan inte göra samma sak med sig själv - därtill är han alltför klarsynt. Han måste alltid förbli en ensam gammal man som inte vet hur man möter folk och än mindre hur man hanterar ett krisläge. Som somnar i fel ögonblick eller vill fega ur, men som gör det rätta i slutändan.

The Shape of Water har nominerats till tretton Oscar och jag skulle tro att den har en god chans att vinna de flesta. Personligen skulle jag nog ändå inte ge den manuspriset.

Betyg: 8/10







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post18

Black Panther

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, februari 18, 2018 22:50:18

För den som inte vet: Black Panther handlar om T'Challa, den nyblivne kungen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda, ett blomstrande futuristiskt rike dolt för omvärlden. T'Challa är dessutom en superhjälte, som använder sig av traditionella örter och ny teknologi för att få ökad styrka och läkeförmåga, bland annat.

Fast egentligen handlar filmen mest av allt om själva Wakanda. Sättet landet har byggts upp i produktionen, från magnifika landskapsvyer till detaljer i kostym och scenografi, är oerhört vackert. Vi får också en hel del kunskaper om hur allt fungerar där: politik, naturresurser, regler för tronföljden, och så vidare. Huvudkonfliktens kärna är Wakandas framtid, dess plikt mot sitt eget folk kontra plikten mot människor som lever i världen utanför. T'Challa är en nyanserad, välspelad och viktig karaktär, men hans personliga utveckling är i högsta grad kopplad till hans utveckling som Wakandas regent.

Flera av de andra karaktärerna representerar också olika grupper och synvinklar, vilket bland annat innebär att hela arméer kan agera utifrån sina ledares känslor. Detta innebär att allt i filmen sker i stor skala, inte vad gäller actionscener och förstörelse (där är den tvärtom rätt dämpad i jämförelse med flera andra filmer), utan i den filosofiska och etiska betydelsen i det som sker. Ändå är även sidofigurerna tillräckligt nyanserade och välspelade för att de ska vara intressanta att lära känna som rena personligheter.

Skurkrollen byts ut då och då under filmens roll, men den slutliga antagonisten är en av de mest komplexa Marvel har gett oss hittills. Han är närmast en MCU-motsvarighet till Magneto - bakgrund som förklarar hans inställning, en hel del vettiga poänger, men till syvende och sist ett uruselt sätt att genomföra sina idéer. Det är också helt centralt för filmens historia att status quo inte återställs på slutet, utan att det sker förändringar som ska ställa till rätta en del av det som orsakade konflikten till att börja med. Om dessa förändringar är tillräckliga är upp till varje tittare att bestämma.

Filmen har också ett flertal framstående svarta kvinnor i huvudrollerna, vilket är glädjande. Många filmer och TV-serier som hyllas för sina starka kvinnoroller har en tendens att låta svarta kvinnor komma i skymundan eller inte synas alls. Här är de i förgrunden filmen igenom. T'Challas specialstyrkor, Dora Milaje, är kvinnor allihop, och detsamma gäller hans närmaste team. Hans livvakt Okoye är ledare för Dora Milaje, medan hans före detta flickvän Nakia (som han förstås inte kommit över) är spion och frihetskämpe för kvinnor utanför Wakanda. Lillasyster Shuri är ett universalgeni som fungerar ungefär som Q i Bondfilmerna och mamma drottningen, Ramonda, är ett mer lågmält stöd. Dessa fyra står vid hans sida och räddar honom vid flera tillfällen.

När jag ser filmer av denna typ blir jag oftast uttråkad av actionscenerna. Jag betraktar dem som trista mellanspel som jag får stå ut med för att få lite science fiction och fantasy. Här var de däremot rätt väl genomförda - jag kunde alltid se vad de viktiga personerna höll på med, och för det mesta ägnade de sig åt mer intressanta saker än att slå ner slumpmässiga statister.

Den enda riktiga nackdelen hos filmen enligt min åsikt är att den kan bli rätt pompös och humorlös mellan varven. Som tur är finns Shuri där och kan i viss mån avhjälpa det problemet. Hon har ett charmigt uppkäftigt sätt att få ner storebrorsan på jorden medan hon förser honom med nya prylar. (Ett intressant drag hos Shuri är att hon verkar vara den som är mest öppen för influenser utifrån: ibland har hon T-shirt eller blixtlås i sina wakandiska kläder.)

Så ja, jag får sälla mig till hyllningskören. Black Panther är definitivt en av de bästa Marvelfilmerna. Jag är inte säker på exakt var i topp tre den hör hemma, men jag vet att den platsar där.

Den är också såpass fristående från de andra filmerna att de kan ses även av den som har hoppat över resten av Marveluniversumet. Det enda som kräver förkunskap är den sista slutscenen efter eftertexterna och den är så skild från resten att det närmast känns distraherande. (Jag GILLAR personen som dyker upp där, men jag vill inte tänka på honom just då!)

Slutligen en lite kul grej för svenskar: Jag hade verkligen inte väntat mig någon svensk koppling i just denna film, men både kompositören och flera av VFX-killarna visade sig vara svenska. Och vad jag kan bedöma har de, precis som resten av filmmakarna, gjort ett riktigt bra jobb.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post17
Nästa »