Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Röjar-Ralf kraschar internet – Röjar-Ralf 2

FilmerSkapad av Daniel Onemark ons, februari 13, 2019 20:39:00

Jag garvade så tårarna sprutade. Varenda en av de kvarvarande biografbesökarna tittade antagligen på mig med en besynnerlig blick. Kanske undrade de om jag tagit mig en stänkare innan föreställningen. Nej, det är så mycket enklare än så. Ett sådant skrattanfall hände av en så enkel anledning som att jag helt missat att se trailern för Ralph Breaks The Internet (eller titeln i rubriken, om du som jag föredrar svenska). Det betalade av sig när vi nu satt i eftertexterna.



Det är nu elva månader sedan denna första spoilertastiska trailern släpptes och gjorde fans av Disney, Ralf och skämt om fjärde väggen (den mellan publik och filmkaraktärer) glada som spelmän. Filmen kom sedan ut på bio i slutet av november förra året. Här i Sverige fick vi dock vänta ända till 1 februari för att få ta del av Ralfs och Vaniljas senaste eskapader. Nåja, dubbning måste ju få ta sin tid, och liknande hände trots allt även med Frost när det begav sig.

Som kanske syns i första stycket så har det här varit värt den extra väntan – åtminstone om du lyckats hålla dig någorlunda fri från element som förstör överraskningen. För Röjar-Ralf 2 är full av dem. Massvis med intern(et)humor och högst medvetna referenser med så många glimtar i ögat att en kan bli snöblind för mindre. Problemet är att det är lite samma sak som första filmen. Den största skillnaden är att humorn baseras på internetkultur i stället för spelkultur, och för många känns det säkert som ett nedbyte. Är du inte en av dem har du dock mycket roligt framför dig.


Under den muntra ytan

Under en välpolerad yta av bjärta färger och skön humor utspelar sig en berättelse som kan vara den mest familjevänliga och nyttiga denna sidan millenniet. Denna berättelse tar vid sex år efter den första filmen. Lika mycket tid har alltså förflutit i filmens universum som i vårt eget (ungefär), vilket är ett lysande knep för att få tittarna att identifiera sig med händelseflödet. På dessa sex år har Ralfs och Vaniljas vänskap växt sig stark, men det har även hennes vandringslust och önskan om något mer. Lite som en typisk Disney-prinsessa, kort och gott. Ralf vill inget hellre än ge henne det hon så innerligt önskar och försöker göra hennes spel, Sugar Rush, mer intressant. Tyvärr tar det hela en ände med förskräckelse och arkadmaskinen går sönder. Hellre än att beställa en dyr reservdel väljer ägaren att koppla ur Sugar Rush och börja planera att lämna kabinetten till återvinning. Men Ralf vägrar ge upp och får den genialiska idén att buda hem den där dyra reservdelen själv (via Ebay, så klart). Filmens titulära internetutflykt är därmed ett faktum.

I den här enkla berättelsen ryms flera bra sensmoraler och filmen bär dessa som ärobroscher. Det kan tyckas vara lite för uppenbart hur författarna vill att en vänskap ska fungera eller hur ömsesidig respekt ska vara, men det är så ”wholesome” att det är svårt att inte älska. Det påminner en dessutom om att saker faktiskt har hänt även i filmuniversumet sedan den första filmen. Ralfs karaktär har totalt stagnerat, medan Vaniljas blivit mer äventyrlig. Det är lite som att se första filmen igen, fast med karaktärerna i ombytta roller. Detta är på både gott och ont, så klart, men Röjar-Ralf 2 kanske levererar ett något starkare budskap än sin föregångare. Det märks att det är kreatörerna bakom Zootropolis som sköter rodret.


Sammanfattning: Ralf kraschar internet är en riktigt rolig och nyttig film. Som uppföljare kan den dessvärre kännas som ett nedköp för en del tittare. Oavsett publik så finns här dock en helylle sensmoral att inhämta, tillsammans med generösa mått humor och mycket hjärta. Sitt kvar hela eftertexterna.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post29

Castlevania

TV SerierSkapad av Daniel Onemark mån, november 12, 2018 22:59:05

När Netflix utannonserade att man hade inlett ett samarbete med Konami för att producera en animerad serie baserad på Castlevania, då var det nog många som rynkade på ögonbrynen. Å andra sidan så var Konami redan i hetluften för en hel del mer angelägna kontroverser. I jämförelse var det här helt enkelt ingen vidare het potatis – tills säsong ett kom ut för lite mer än ett år sedan. Med ens utropade hela spel- och animevärlden sin kollektiva förvåning; en bra adaptation av ett spel hade uppdagats! Och av en bunt (i huvudsak) amerikanska bolag dessutom.


Castlevanias andra säsong tar vid exakt där den första slutade. Den omaka trion med Trevor Belmont (Richard Armitage), Sypha Belnades (Alejandra Reynoso) och Adrian Alucard Tepes (James Callis) försöker staka ut vad de ska göra härnäst. Hur snärjer man Draculas slott, som kan teleportera sig, till en och samma plats för att kunna bryta sig in och besegra honom? Trevor tror att svaret kan finnas i ruinerna som en gång var hans barndomshem.


Samtidigt gör sig mörkrets arméer redo att utplåna mänskligheten på Draculas (Graham McTavish) order. Draculas generaler är dock inte överens om hur kriget ska föras och interna dispyter avlöser varandra genom en stor del av säsongen. Dracula har två mänskliga smidesmästare, Hector (Theo James) och Isaac (Adetokumboh M'Cormack), vid sin sida. Detta oroar Carmilla (Jaime Murray) och Godbrand (Peter Stormare), som ifrågasätter var Mörkrets furste har sin lojalitet gentemot de egna.


Det här gör säsong två extremt väl. Det kaos som det innebär att utplåna en ras som lever över hela Jorden porträtteras som den logistiska mardröm det säkerligen är – med eller utan ett teleporterande slott. Motsättningarna inom de goda såväl som de onda lagen är många och det axplock som avhandlas ger välkomna tankeställare. Vem som är ond och vem som är god är långt ifrån alltid uppenbart, och tittarens ifrågasättande av dessa motpoler är ett centralt tema genom hela serien.



Cinematografi

Rent visuellt så är Castlevania något undermålig för en som är van vid animation. Som tittare dras jag själv ur flera av de intensivare scenerna på grund av styltig animation med för få bildrutor. Att antalet bilder per sekund varierar inom animation är extremt vanligt – det är rentutav en förutsättning för mediet – men här tas det till sina extremer emellanåt. Utanför slagsmålssekvenserna är det inte lika ofta hacken gör sig påminda och ett par scener sticker ut med nästan lite för hög detaljrikedom i varje bildruta. Överlag är jag dock tacksam över den mer traditionella, tvådimensionella looken som seriens kreativa hjärnor har valt. Så pass att jag är helt okej att betala ett par bildrutor för att få avnjuta den.


Ljud och musik fortsätter hålla en extremt hög standard; piskorna yr, svärden skräller, knytnävarna krockar – och musiken rockar. Särskilt mot slutet finns där en väldigt välkommen överraskning för Castlevania-fans, men mer än så säger jag inte. Röstskådespelarna fortsätter att göra en bra insats, med ett fåtal undantag där animation och röst (tonfall etc.) inte riktigt gängar sig snyggt. Karaktärerna interagerar mestadels trovärdigt med varandra; det hela känns verkligen som en anime producerad i USA med ungefär samma designfilosofier, men med amerikanska förebilder.


Sammanfattat så är Caslevanias första och andra säsong bland de bästa adaptationer av spelvärldar till dagens dato. Helheten har sin beskärda del ”edgy” tillfällen och medvetet överdrivna scener. Men det gör bara jämförelsen så mycket bjärtare när man studerar porträtten av karaktärer och konflikter den ger. Jag ser med glädje fram emot vad mer det här samarbetet kan ge och tackar inte nej till fler berättelser från Castlevania i animerad form.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post25

Bleach (live-action)

FilmerSkapad av Daniel Onemark mån, oktober 08, 2018 20:16:14

Anime som tar klivet över till spelfilm är en växande trend i mediet. Fullmetal Alchemist, Blade of the Immortal, Ghost in the Shell och Gantz har alla i någon form migrerat medium, inte sällan flera gånger. Det här handlar om helt olika produktionsvärden; live-action av FMA och Blade är producerade i Japan av (mestadels) japaner, GitS är en Hollywood-produktion och Gantz: O är en datoranimerad film (som dock tagit hjälp av rörelser från riktiga skådespelare för att uppnå sina visioner, varför jag dristar mig att inkludera den här). Den senaste i raden av dessa är ingen mindre än Bleach. Studion som tagit sig an denna mastodont till franchise är Cine Bazaar, med uppbacking av Netflix och Warner Bros.




Bleach är ingen främling inför biografer. I animerad form har den inte mindre än fyra filmer av varierande kvalitet i bagaget. Att göra live-action av just den actiontunga genren med målgruppen unga killar, shounen, hör dock till ovanligheterna. Berättelserna brukar nämligen ta flera år att få klara och kantas av mycket långsamt berättande kännetecknat av nu-tänker-jag-bli-allra-bäst-scenarier. Hur tar man en sådan berättelse och krymper ner den till en speltid på strax över 100 minuter? Svaret att man helt enkelt inte gör det utan grova ingrepp – men då kommer följdfrågan: Hur omfattande blir dessa?

Berättelsen

Ichigo är en tonåring som kan se andar. Han bor i staden Karakura med sin pappa och sina två systrar och har på ytan ett rätt gott liv. Han dras dock, ironiskt nog, med hjärnspöken. Han beskyller sig själv för sin mors död, vilken tycks vara relaterad till hans förmågor. En kväll stöter han på liekvinnan Rukia. De två hamnar snabbt i en strid på liv och död med en ond ande, eller ihålig, och hon tvingas be honom om hjälp. Sagt och gjort lånar han en del av Rukias kraft, men råkar i stridens hetta absorbera nästan hela. Efter striden går mycket av filmen ut på att Ichigo måste träna som lieman och förvisa andra ihåliga till eftervärlden för att kunna ge tillbaka krafterna utan att själv stryka med.

Så här långt är Bleach en adaptation nästan scen för scen och replik för replik av sitt källmaterial (vilket jag här anser är animeserien). Vi är gott och väl över mittstrecket innan skillnaderna börjar märkas. Det gör det väldigt svårt att se vart handlingen är på väg, även för mig som van tittare. Filmen kan sägas sammanfatta seriens första enhetliga ark med en hel del kreativa friheter tagna under andra halvan. Det innebär att det är fans av källmaterialet som har störst behållning av filmen, eftersom mycket av det bakomliggande universumet antingen aldrig förklaras, eller trycks in med kofot och skohorn.

Näst intill varenda bi- och stödroll är närvarande i någon form: Chad, Orihime, Ishida, Urahara, Byakuya och Renji. Karaktärerna är än mindre komplexa än genren brukar erbjuda; framför allt Byakuya och Renji målas upp som otvivelaktig ondska, vilket känns väldigt trist. Flertalet av dem är dessutom fruktansvärt underanvända, om än av förklarliga skäl som att de blir relevanta först senare i mangan och animen. Visst kan man försvara detta med och sätta sitt hopp till en eventuell uppföljare, men det är ett cyniskt och högst provokativt sätt att se på film – tillika en urbota dålig ursäkt. Som det är så har vi en bunt sociala enstöringar vars kopplingar till Ichigo såväl som till filmens intrig känns högst … ihåliga.

Cinematografi

Rent ljud- och bildmässigt är Bleach en blandad kompott. Bilden är ren och passar skådespelet, som är något mer västerländskt teatraliskt än vad det brukar vara i adaptationer från anime. Kameraarbetet är väldigt kompetent och till och med riktigt bra, fram till slagsmålen. Där får både koreografi och kamera fullständig härdsmälta emellanåt. Den tunga action som utmärker animeserien har alltså översatts rätt styltigt och saknar känsla. Känsla av desperation, känsla av jävlar-anamma, och framför allt känsla av nu-ska-du-få-se-på-fan lyser alla med sin frånvaro. Kanske har det att göra med att Number One, en av seriens mest ikoniska låtar, saknas i filmens ljudspår. Det som finns här är i och för sig inte helt fel: lite halvtöntig, halvcatchig japansk hiphop, men i slutänden inget som stannar hos en. Det gäller för hela ljudmattan, som likt sin koreografi helt saknar tyngd. Under slagsmålen förväntar jag mig maffiga slag med ett rejält ”oomf” och blir nästan förbluffad av min egen besvikelse när det låter som en stor badboll möter en saccosäck.

Bleach har utan tvekan sin gyllne tid bakom sig. Att en film som ska försöka fånga denna tid gör ett så hafsigt jobb vittnar mer än väl om hur franchisen förlorat sin relevans i dagens medielandskap. Störst behållning av filmen har som sagt återkommande fans. Samma fans gör dock bättre i att bara se om animen eller läsa om mangan och sluta där den blir dålig (i animens fall vid första fillerarket).

Se hellre: Gantz: O, Death Note (ja, jag sa det)



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post24

Anime på Netflix – Tips från coachen (#2)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark tis, september 11, 2018 13:43:33

I vanlig ordning är jag sen på bollen, men härom dagen såg jag äntligen ut Puella Magi Madoka★Magica. Nu när titeln efter sju svåra år (bokstavligen!) är tillgänglig på en av världens största streaming-tjänster, till och med i lilla Sverige, så ska det premieras. Jag kan sammanfatta det hela med att det var väntan värt – jag borde ha sett den här för länge sedan!



Dekonstruktion är lite av ett modeord när man pratar om anime idag. Just i de här diskussionerna brukar begreppet ungefär och något förenklat innebära att en skapare bryter ner en genre i sina troper (bilder, stereotyper etc.) och vänder på dem för att skapa ett helt nytt sammanhang. På samma sätt som Neon Genesis Evangelion är en dekonstruktion av mecha-/gigarobot-anime från mediets begynnelse fram till 90-talets slut, så är Madoka Magica en dekonstruktion av hela magisk flicka-genren till dagens dato. Visst finns där tidigare försök att få denna genre att mogna något (Mai-Hime, Nanoha, Symphogear), men inget har hittills fått ett så ”universellt” genomslag som Madoka Magica.

Redan från första scenen är det uppenbart att det här inte är en typisk anime i genren. Det är mörkt, illavarslande och väldigt, väldigt filmiskt. Efter denna introduktionsscen och en catchig, genreriktig öppningslåt fortsätter Madoka Magica dock som vilken magisk flicka-serie som helst. Vi får lära känna några av karaktärerna och omnejden. Redan här briljerar Madoka Magica genom att faktiskt spendera rätt mycket tid på att visa upp universumets teknologi. Skaparen försöker sig på att sia lite om hur morgondagens klassrum ser ut, vilka kommunikationsmedel som kommer att användas, med mera. Man har även lagt tid på att porträttera familjelivet hos huvudkaraktärerna, vilket är oerhört välkommet.

Inget kan dock förbereda tittaren på vad som händer när flickorna väl sätts i knipa. Den distinkta visuella stilen under slagsmålen mot seriens ”ondingar” kan bäst beskrivas som en blandning mellan Requiem from the Darkness [Kousetsu Hyaku Monogatari] och Hell Girl [Jigoku Shoujo]. Dessa scener är genuint obehagliga att titta på med sina hallucinatoriska mardrömsteman. I de visuella elementen finns otaliga små detaljer som säkert bär på en djup innebörd för den som är bekant med eller orkar leta referenter. Oavsett så är det hela vansinnigt effektivt och innesluts av Yuki Kajiuras (Noir, .hack//SIGN) fantastiska bakgrundsmusik.

Puella Magi Madoka Magica är mörk på ett sådant sätt att man nästan vill kalla det överdrivet eller pretentiöst, men det går inte att förneka att där finns en substans bakom allt spektakel. Den bjuder på flera överraskningar av både otrevlig och angenäm sort. För mig som brukar avskriva studion Shafts verk som just pretentiösa, dryga och dåligt planerade så är det här ett oerhört uppfriskande midnattsbad. Passande nog började jag se en annan Shaft-producerad serie ungefär samtidigt, men det pratar vi mer om en annan dag.

Borde du se Puella Magi Madoka Magica? Japp, och det har du förmodligen redan.

Se även: Mahou Shoujo Lyrical Nanoha, Mai-Hime, Yuuki Yuuna wa Yuusha de Aru







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post23

Anime på Netflix – Tips från coachen (#1)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark sön, augusti 05, 2018 21:14:12
Netflix har verkligen kommit att flexa sina muskler när det kommer till utbudet av anime. Det är kanske inte riktigt på samma nivå som, säg Crunchy Roll (där även ett EU-konto har ett rätt trevligt utbud), men det är helt klart på väg mot ett gångbart alternativ. Från att nästan enbart ha haft studion Polygon Pictures alster i katalogen, har Netflix satt sina tentakler i såväl J.C. Staff som Kyoto Animation och mer därtill. De har både valt och delvis finansierat en hel del sevärdheter, och jag tänkte gå genom ett par av mina favoriter här i recensionsbloggen.

Violet Evergarden. Vi börjar väl med den största och vackraste. Detta senaste från Kyoto Animation (K-ON!, Full Metal Panic, Beyond the Boundary [Kyoukai no Kanata]) lär inte ha undgått någon animegourmand. Med sin fantastiska animation, design och världsbyggande, är Violet Evergarden en ren fröjd för ögat; varenda stillbild är värd sin plats i ett galleri. Det är inte bara yta, för serien låter flera av sina kärleksfullt skapade karaktärer få berättelser av varierande längd och djup. Stjärnan är och förblir dock huvudkaraktären som gett serien sitt namn, och det lär vara här helheten står eller faller i de flesta tittares ögon.



Violet Evergarden utspelar sig i eftermälet av ett blodigt krig i ett slags ångpunk-viktorianskt samhälle inte helt olikt Europa. När vi först ser Violet är hon en vilsen och emotionellt otillgänglig (före-detta) soldat som i stort sett saknar egen vilja och ambition. I seriens fiktiva efterkrigstid är det sedan upp till henne att hitta sin plats i den nya verklighet som väntar. Hon finner en skyddsängel i livscoachen och allmänt trevlige snubben Claudia Hodgins, som sitt namn till trots är seriens absoluta fadersfigur, och han anlitar henne som brevbärare i sin nystartade postfirma.

Hodgins firma levererar inte bara brev, utan de skriver dem även på kunders begäran. Detta yrke är både beundrat och efterfrågat, och man kallar dessa mellanting av skrivare och skribenter för Dockor. Det tar inte lång tid för Violet att hänföras av Hodgins anställda, och snart är hon fast besluten att lära sig hur man blir en docka. Det kommer inte naturligt; Violet måste ständigt kämpa mot sin egen fjärmande och kyliga personlighet, men det ger en oerhört stor spelplan för tårdrypande karaktärsutveckling.

Som sagt så är behållningen av Violet Evergarden helt beroende på om och hur tittaren köper henne som karaktär. Att redogöra för hur problematiskt skriven hon är, är dock att göra eventuella blivande tittare en björntjänst. Oavsett om du ser bortkastad potential eller en blivande Oscarsnominering kan jag nästan garantera dig att seriens visuella element är väl värt din tittarsiffra. För att inte nämna sidokaraktärer så som Hodgins. Han är ju trots allt given sin röst av Koyasu Takehito, vilket alltid skapar roliga associationer till andra roller inom anime och videospel – allt från Snusmumriken (Mumin) till Dio Brando (Jojo's Bizarre Adventure) och Luke Valentine (Hellsing).

Se även: Your Lie in April [Shigatsu wa kimi no uso], The Flower We Saw That Day [AnoHana], The Sound of Voice [Koe no Katachi]









  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post20