Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

The Umbrella Academy

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe tis, februari 26, 2019 21:04:40

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över barn, utan att ha varit gravida dessförinnan. Miljardären sir Reginald Hargreeves far runt och köper på sig så många av bebisarna som möjligt. Det visar sig nämligen att de har övernaturliga krafter och han uppfostrar dem till ett strikt hållet superhjälteteam: The Umbrella Academy.

Det går sådär. Ett syskon försvinner och ett annat dör. Ett verkar inte ha några krafter alls. Tre sticker hemifrån och den sista råkar ut för en olycka och tvingas bo på månen i några år.

När sir Reginald dör, år 2019, samlas de alla för hans begravning. Plötsligt trillar en pojke ner från ett hål i rymdtiden. Det är det försvunna syskonet Nr. 5, som har återvänt från framtiden med ett budskap: Om åtta dagar går jorden under.

TV-serien är baserad på en serietidning av Gerard Way och Gabriel Bá, som utkom mellan 2007 och 2008 men som jag själv läste förra året. (En tredje följetong började ges ut i höstas, men den har jag ännu inte läst.) När jag läste serien var mitt huvudsakliga intryck att den hade många knäppa och fantastiska idéer, men inte utrymme att göra så mycket med dem. Saker dök upp enligt principen "vore det inte coolt om...?" och försvann sedan lika fort.

I jämförelse ger TV-serien historien tid att andas. Karaktärerna utvecklas och blir trovärdiga personer med känslomässig komplexitet. Trots jordens undergång, en robotmamma, en talande apbetjänt, tidsresande lönnmördare i uppblåsbara masker och förstås diverse superkrafter bottnar det hela i någon sorts vardaglighet.

Skådespelarna faller naturligt in i sina roller. Ellen Page är mest känd och har även det som kanske kan kallas en huvudroll: Vanya, systern som aldrig fick följa med på uppdrag för att hon inte hade några krafter. Hon gestaltar fint både rollfigurens lågmälda uppgivenhet och framväxande frustration.

För den som föredrar något mer teatraliskt finns mediet Klaus. Slagfärdig, feminin och ständigt drogpåverkad girar han hejdlöst mellan komedi och tragedi, men tack vare Robert Sheehans fingertoppskänsla i rollen blir det aldrig för mycket, utan tvärtom alldeles underbart.

Bland de nya bekantskaperna är Aidan Gallagher som Nr. 5 den som gör starkast intryck. Han har den inte alldeles enkla uppgiften att spela en 58-åring i en 13-årings kropp och alltså agera med en känsla av myndighet och erfarenhet som han själv inte har förvärvat än. Och det funkar, varje steg på vägen. Nr. 5 är äldre och klokare än er allihop och jävligt trött på er dessutom.

Det känns på ett sätt orättvist att bara nämna några stycken. Här finns så många jag tycker om, från superhjältar och lönnmördare till spöken och Gud själv, via robotmamman och apbetjänten, och så en och annan vanlig människa som blir indragen i hela den bisarra smeten.

Den svagaste länken är nog kärlekshistorierna, som känns lite påklistrade allihop, även om en av dem leder till ett starkt porträtt av ett manipulativt förhållande.

Starkast är familjebanden, hur syskonen stöts och blöts mot varandra, stundtals avskyr varandra men älskar varandra ännu mer. Det finns många scener som fastnar i hjärtat. När ett par syskon fnittrar över brorsans hjälteutstyrsel: "Tror du han har på sig den där i DUSCHEN?" eller när ett par andra tränar krafter medelst klapplekar, eller när flertalet av dem var för sig dansar loss till samma sång. En son som tar farväl av den enda mor han någonsin känt, och en mor som inte kan tala med sin dotter hur gärna hon än vill. Små ögonblick förenas med stora händelser och säger du fel sak till ditt syskon i fel ögonblick kan det bokstavligen leda till världens undergång.

Sen tillkommer guldströssel som titelbilden för varje avsnitt och de peppiga låtar som dyker upp i diverse sammanhang.

På ett sätt tycker jag alltså att TV-serieformatet funkar bättre än serietidningen. Samtidigt känns det som att själva den vardagliga trovärdigheten gör att en del av den kreativa galenskapen går förlorad. Stundtals blir det en smula för tamt, vilket ingen kunde beskylla originalet för. Och kanske har det att göra med mina förväntningar, men jag tyckte att de sumpade slutet, genom att använda sig av en av genrens mest antiklimaktiska konventioner.

Jag tvekar därför över betyget, men här finns ändå så pass mycket jag älskar att det får bli 8/10.



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post30