Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Bleach (live-action)

FilmerSkapad av Daniel Onemark mån, oktober 08, 2018 20:16:14

Anime som tar klivet över till spelfilm är en växande trend i mediet. Fullmetal Alchemist, Blade of the Immortal, Ghost in the Shell och Gantz har alla i någon form migrerat medium, inte sällan flera gånger. Det här handlar om helt olika produktionsvärden; live-action av FMA och Blade är producerade i Japan av (mestadels) japaner, GitS är en Hollywood-produktion och Gantz: O är en datoranimerad film (som dock tagit hjälp av rörelser från riktiga skådespelare för att uppnå sina visioner, varför jag dristar mig att inkludera den här). Den senaste i raden av dessa är ingen mindre än Bleach. Studion som tagit sig an denna mastodont till franchise är Cine Bazaar, med uppbacking av Netflix och Warner Bros.




Bleach är ingen främling inför biografer. I animerad form har den inte mindre än fyra filmer av varierande kvalitet i bagaget. Att göra live-action av just den actiontunga genren med målgruppen unga killar, shounen, hör dock till ovanligheterna. Berättelserna brukar nämligen ta flera år att få klara och kantas av mycket långsamt berättande kännetecknat av nu-tänker-jag-bli-allra-bäst-scenarier. Hur tar man en sådan berättelse och krymper ner den till en speltid på strax över 100 minuter? Svaret att man helt enkelt inte gör det utan grova ingrepp – men då kommer följdfrågan: Hur omfattande blir dessa?

Berättelsen

Ichigo är en tonåring som kan se andar. Han bor i staden Karakura med sin pappa och sina två systrar och har på ytan ett rätt gott liv. Han dras dock, ironiskt nog, med hjärnspöken. Han beskyller sig själv för sin mors död, vilken tycks vara relaterad till hans förmågor. En kväll stöter han på liekvinnan Rukia. De två hamnar snabbt i en strid på liv och död med en ond ande, eller ihålig, och hon tvingas be honom om hjälp. Sagt och gjort lånar han en del av Rukias kraft, men råkar i stridens hetta absorbera nästan hela. Efter striden går mycket av filmen ut på att Ichigo måste träna som lieman och förvisa andra ihåliga till eftervärlden för att kunna ge tillbaka krafterna utan att själv stryka med.

Så här långt är Bleach en adaptation nästan scen för scen och replik för replik av sitt källmaterial (vilket jag här anser är animeserien). Vi är gott och väl över mittstrecket innan skillnaderna börjar märkas. Det gör det väldigt svårt att se vart handlingen är på väg, även för mig som van tittare. Filmen kan sägas sammanfatta seriens första enhetliga ark med en hel del kreativa friheter tagna under andra halvan. Det innebär att det är fans av källmaterialet som har störst behållning av filmen, eftersom mycket av det bakomliggande universumet antingen aldrig förklaras, eller trycks in med kofot och skohorn.

Näst intill varenda bi- och stödroll är närvarande i någon form: Chad, Orihime, Ishida, Urahara, Byakuya och Renji. Karaktärerna är än mindre komplexa än genren brukar erbjuda; framför allt Byakuya och Renji målas upp som otvivelaktig ondska, vilket känns väldigt trist. Flertalet av dem är dessutom fruktansvärt underanvända, om än av förklarliga skäl som att de blir relevanta först senare i mangan och animen. Visst kan man försvara detta med och sätta sitt hopp till en eventuell uppföljare, men det är ett cyniskt och högst provokativt sätt att se på film – tillika en urbota dålig ursäkt. Som det är så har vi en bunt sociala enstöringar vars kopplingar till Ichigo såväl som till filmens intrig känns högst … ihåliga.

Cinematografi

Rent ljud- och bildmässigt är Bleach en blandad kompott. Bilden är ren och passar skådespelet, som är något mer västerländskt teatraliskt än vad det brukar vara i adaptationer från anime. Kameraarbetet är väldigt kompetent och till och med riktigt bra, fram till slagsmålen. Där får både koreografi och kamera fullständig härdsmälta emellanåt. Den tunga action som utmärker animeserien har alltså översatts rätt styltigt och saknar känsla. Känsla av desperation, känsla av jävlar-anamma, och framför allt känsla av nu-ska-du-få-se-på-fan lyser alla med sin frånvaro. Kanske har det att göra med att Number One, en av seriens mest ikoniska låtar, saknas i filmens ljudspår. Det som finns här är i och för sig inte helt fel: lite halvtöntig, halvcatchig japansk hiphop, men i slutänden inget som stannar hos en. Det gäller för hela ljudmattan, som likt sin koreografi helt saknar tyngd. Under slagsmålen förväntar jag mig maffiga slag med ett rejält ”oomf” och blir nästan förbluffad av min egen besvikelse när det låter som en stor badboll möter en saccosäck.

Bleach har utan tvekan sin gyllne tid bakom sig. Att en film som ska försöka fånga denna tid gör ett så hafsigt jobb vittnar mer än väl om hur franchisen förlorat sin relevans i dagens medielandskap. Störst behållning av filmen har som sagt återkommande fans. Samma fans gör dock bättre i att bara se om animen eller läsa om mangan och sluta där den blir dålig (i animens fall vid första fillerarket).

Se hellre: Gantz: O, Death Note (ja, jag sa det)



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post24