Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Magnus Chase and the Gods of Asgard

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe mån, januari 01, 2018 16:39:30


Magnus Chase and the Gods of Asgard
av Rick Riordan

Delar:
The Sword of Summer (Krigarens svärd)
The Hammer of Thor (Tors hammare)
The Ship of the Dead

Sextonårige Magnus Chase har levt på gatan sedan hans mor dog. En dag dyker plötsligt hans släktingar upp och letar efter honom. Magnus blir misstänksam och försöker ta reda på vad som egentligen pågår. Hans morbror Randolph varnar honom för att han är i fara och kanske ligger det något i det, för inte långt därefter blir Magnus dödad av en eldjätte.

Där hade sagan kunnat sluta. Men istället hamnar Magnus i Valhall, som en av flera nya enhärjar. De andra i Valhall är dock inte särskilt imponerade av hans hjältemod, så nu måste han bevisa att han faktiskt hör hemma där – och dessutom rädda världen och lite sånt småkrafs.

Rick Riordan är mest känd som skaparen av Percy Jackson. Jag läste första boken i den serien för ett antal år sedan och tyckte väl att den var helt ok, lite småtrevlig sådär, bra nog att rekommendera till barn som vill ha något nytt att läsa efter Harry Potter, men inte lockande nog att fortsätta läsa själv.

Men jag blev nyfiken på Magnus Chase och ville testa Riordan igen. Det är jag glad att jag gjorde! Riordan har vässat sin berättarförmåga på flera sätt. Mest märks det på humorn, som utvecklats till den grad att äventyret stundtals får inslag av ren slapstick. För mig, som är uppvuxen med Peter Madsens Valhallserier, är den vanvördiga inställningen till de nordiska gudarna en stor del av charmen. Inte minst Tor är lika bullrig och småkorkad som i Madsens version. Den största skillnaden mot Valhall är att gudarna har anpassat sig till nutiden, med allt vad det innebär av TV-tittande, selfies och powerpoint-presentationer.

Som med all humor passar den förstås inte alla. En talande get försöker förbli oupptäckt i människornas värld och tar därför på sig en trenchcoat. Roligt? Eller enbart tramsigt? Om svaret blir det senare kanske böckerna inte är för dig.

Karaktärsteckningen har också utvecklats. De mänskliga/dödliga personerna behandlas med mer ömsint allvar än gudarna, även om det finns gott om humor även här. Magnus är både varmhjärtad och rapp i käften, och han omges av ett gäng färgstarka figurer som det är ett nöje att lära känna. Det finns också en mångfald som inte bara syns på ytan, utan ger avtryck i hur historien utformas. Ta till exempel valkyrian Samirah, som är muslim. Det ger förstås upphov till en del filosofiska funderingar kring hur man kombinerar tron på en enda allsmäktig Gud med ett fornnordiskt liv efter döden. Även på ett praktiskt plan gör det skillnad: en kamouflage-hijab är bra att ha när man ska gömma sig för fiender.

Andra favoriter är den döve alvtrollkarlen Hearthstone och den modeintresserade dvärgen Blitzen, som har den raraste vänskapen mellan alv och dvärg sedan Legolas och Gimli. (Och liksom i fallet Legolas och Gimli kan läsarna ha olika uppfattning om huruvida det verkligen rör sig enbart om vänskap.) Och går man vidare till bok nummer två så kommer... men det är nog bäst att inte avslöja för mycket.

Min allra största favorit är nog ändå svärdet som välförtjänt fått ge namn åt den första boken. Däremot måste jag klaga på den svenska titeln: varför ”Krigarens svärd”? Jämfört med engelskans ”The Sword of Summer” är det oerhört intetsägande, för att inte tala om direkt missvisande. Slentrianmässig krigarfantasy är det inte frågan om här.

Men visst finns det en hel del stridsscener, både allvarliga sådana och på skämt. (Lunchbuffé till döds är ett stående inslag i Valhall.) Uppdragen som Magnus och hans vänner får är spännande nog, men vägen dit är ändå huvudsaken. De hinner med att möta många mytologiska personer, vilket gör att böckerna till råga på allt annat är en utmärkt introduktion till nordiska myter för barnläsaren, såväl som full med blinkningar till den som redan har stenkoll på gudarna.

Jag läste igenom de tre böckerna i ett nafs och vill gärna ha fler så snart som möjligt, men under tiden får jag väl ge Riordans tidigare böcker en ny chans.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post16