Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Shadowhunters (säsong 2)

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe mån, augusti 21, 2017 20:38:40


Clary Fray ville bara fira sin födelsedag. Istället blev hon anfallen av demoner, stötte på ett gäng ungdomar som kallade sig Shadowhunters, demonjägare med lysande svärd och änglablod i ådrorna - och hennes mamma, den enda som kunnat reda ut saken, försatte sig omedelbart i koma. Tack, morsan.

I säsong två har Clary funnit sig tillrätta i sitt nya liv, så gott nu det går när demoner anfaller stup i kvarten och pappa är den ondsinta Valentine som vill mörda alla varelser med demonblod.

För sådana finns också. Precis som Shadowhunters är delvis människor, delvis änglar, finns det varelser som delvis är demoner: varulvar, vampyrer, seelies (älvor) och warlocks (häxor/trollkarlar). Med ett gemensamt namn kallas de Downworlders och de lever teoretiskt sett i fred med Shadowhunters. I praktiken funkar det inte riktigt alltid så.

Jag drog mig lite för att skriva den här recensionen. Hur ska jag kunna bedöma Shadowhunters rättvist? Hur ska jag kunna sätta betyg på något som är så melodramatiskt och stundtals tramsigt, men som jag samtidigt älskar så hämningslöst?

I säsong ett var det lätt att försätta serien i facket "guilty pleasures". Kackigt manus, stolpigt skådespeleri i de flesta roller, billiga effekter. Ändå beroendeframkallande och rentav sympatiskt på något sätt, billigt lösgodis som inte går att sluta äta.

Här och var glimtade det till något som var bra på riktigt, kanske framför allt i scenen där en nydöd vampyr kravlar ut ur sin grav, först törstig, sedan förtvivlad över sin egen förvandling.

Och visst går det att fnysa "romcomklyschor!" åt säsongens mest oförglömliga kyss, men till tonerna av Ruelles smäktande ballad satt den ändå himla skönt i själen.

Säsong två är otvivelaktigt bättre. Skådespelarna har vant in sig vid sina roller, effekterna är milsvitt snyggare och avsnitten är bättre skrivna - även om det här och var fortfarande blir lite krystat. (TV-såpor har en lång historia av plötsligt introducerad narkomani som lika plötsligt klaras av, men har det någonsin funkat, som historia betraktat?) De ymnigt flödande tårarna känns äkta, humorn blir rolig på riktigt, actionscenerna är spännande och karaktärsteckningen fördjupas.

Inte minst blir politiken mellan Shadowhunters och Downworlders intressant. Shadowhunters må ha änglablod, men det betyder inte att de alltid beter sig som änglar. De sätter reglerna för både sina egna och Downworlders liv, vilket alltmer aktualiserar frågan: När förvandlas beskydd till förtryck? Vilka rättigheter tvingas folk ge upp i trygghetens namn?

Det bränner till lite extra för att diskussionen inte enbart förs på ett metaforiskt plan. De flesta Downworlders spelas av etniska minoriteter, vilket skapar paralleller till verklighetens USA. "Jag har blivit stoppad av polisen bara för att jag är svart," säger till exempel den oskyldigt anklagade varulvsflickan Maia vid ett tillfälle. "Jag trodde att Shadowhunters var mer utvecklade än så."

På samma sätt har vi ett centralt kärlekspar som kämpar med de politiska implikationerna av att en av dem är Shadowhunter och den andra Downworlder - och som också är två män, varav en vit och en asiat.

Och jag tror faktiskt att detta är första gången jag har sett en troende judisk vampyr på TV, på fullt allvar dessutom.

Det märks med andra ord att serien i USA går på samma kanal som det multikulturella, HBTQ-vänliga familjedramat The Fosters.

Några nya roller förhöjer upplevelsen ytterligare. Varulven Maia stjäl mitt hjärta redan efter några minuter, när hon i sitt första avsnitt anfaller en av huvudpersonerna. Ännu bättre är den nya skurk som introduceras i andra halvan av säsongen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att skådespelaren är magnifik på att vända på en femöring: från vänlig till manipulerande, till mordisk psykopat, till något närmast ömkansvärt, och så tillbaka igen. Även den ursprungliga skurken Valentine förbättras när skådespelaren får chans att leva ut fler känslor i samspelet med sin nya kollega.

Tempot är i allmänhet halsbrytande. Ibland blir det lite väl raskt marscherat förbi sådant som kan vara hål i intrigen, men man har i alla fall aldrig tråkigt.

Jag njuter med andra ord av varje avsnitt. Samtidigt - hur mycket är en faktisk förbättring och hur mycket är ren tillvänjning? Ser jag på ett program blir jag ju fäst vid personerna förr eller senare och kanske börjar se mellan fingrarna på ett och annat, utan att ens märka det.

Det hjälper inte heller att skådespelarna dyker upp i sociala media och är så förbaskat rara allihop. De spelar spel, retas med varandra och gosar med sina husdjur. Liksom, ursäkta, jag har just sett dig klappa en kattunge. Hur ska jag kunna kritisera ditt skådespel nu?

Men jag hoppas ändå att jag kan vara någorlunda rättvis, och med stränga order till mitt hjärta att hålla sig utanför sätter min hjärna betyget 7/10 på säsong 2.

Säsong 1 bör enbart ses av personer som tycker att halvtaskiga övernaturliga tonårsmelodramer är charmiga. Till exempel jag.

(P.S. För den som tycker att historien låter välbekant: Jodå, serien är baserad på böckerna "The Mortal Instruments" av Cassandra Clare, men förhåller sig tämligen fritt till sin förlaga. Vilket som är bäst är en smaksak; personligen tycker jag att serien numera slår originalet. Den film som kom för några år sedan är däremot klart sämst - till och med jämfört med säsong 1.)




  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post14