Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Wonder Woman (2017)

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, juni 04, 2017 19:18:22


Få filmer har mötts med så mycket ängslan och hopp som Wonder Woman. Den första solofilmen för en kvinnlig superhjälte på mer än tio år, efter att de senaste försöken floppade... den borde inte bestämma framtiden för kvinnliga superhjältar generellt, men tyvärr är det ungefär så det brukar vara.

Och är det så här framtiden ser ut säger jag: Välkommen!

Wonder Woman är en trivsam film med mycket charm och få döda punkter.

Den inleds med lilla prinsessan Dianas barndom på amasonernas paradisö Themyscira. Hon vill lära sig slåss, men mamma drottningen skjuter på det, medan moster Antiope, generalen, tycker att syrran är larvig: klart ungen ska bli krigare som alla andra! Det blir förstås Antiope som vinner diskussionen. Diana lär sig sparka en ansenlig mängd röv, men har ändå ett tämligen idylliskt liv tills hon en dag, som vuxen, ser ett flygplan störta i havet utanför ön. Hon räddar piloten, som visar sig vara Steve Trevor, spion för britterna under första världskriget och med tyska krigsskepp hack i häl.

Tyskar? Krig? Vad är nu detta? Diana blir övertygad om att krigsguden Ares ligger bakom allting och bestämmer sig för att följa med Steve tillbaka till människornas värld för att hjälpa till. Vilket - förstås - inte alltid blir som hon väntat sig.

Som huvudperson är Diana lätt att tycka om. Hon är en renhjärtad hjälte av den gamla skolan, vars största svaghet är en viss naivitet och en tendens att dra förhastade slutsatser. Hennes styrka och självkänsla är grundmurade - en krigarprinsessa ut i fingerspetsarna som aldrig skulle komma på tanken att utropa "kvinnor kan!" eftersom det är lika naturligt för henne som luften hon andas.

För tittaren är det förstås lite annorlunda. Dianas självklara sätt att ta över rummet märks, precis som det märks hur neutralt kameran filmar amasonerna. Lättklädda, attraktiva, kvinnliga krigare, men den så kallade manliga blicken är totalt frånvarande. När de slåss är det snyggt för att välkoreograferade slagsmål alltid är snyggt, inte för att de har boob plates. (Vilket de tyvärr fortfarande har, men allt kan ju inte vara perfekt!)

Steve är inte heller den som kör med några machofasoner, även om han är lite putt över att Diana genast utgår ifrån att han är en genomsnittlig man. ("Jag är... över medel" säger Chris Pine utan någon falsk blygsamhet.) Kulturkrockarna Diana och Steve emellan ger upphov till flera hjärtliga skratt och de spelar bra mot varandra. Som kärlekspar är de däremot inte alldeles övertygande; för det mesta känns de som ett par goda kamrater.

Naturligtvis kommer det en och annan sexistisk kommentar från omgivningen, precis som att Steves vänner Sameer (nordafrikan) och Chief (indian) i förbigående påpekar att rasism är något som existerar - men det blir aldrig huvudfokus. Dianas möte med "the world of men" rör framför allt "men" i utvidgad bemärkelse, människor. Och människor, oavsett kön, är ibland en besvikelse, särskilt i krigstid. Publiken är ju också synnerligen medveten om att även om Diana besegrar Ares och får slut på världskriget kommer det ett till, ännu värre, utan hjälp av någon krigsgud.

Människans sammansatta natur och krigets brist på tydliga skurkar och hjältar skapar en viss resonansbotten åt historien. Annars är mitt största klagomål mot filmen just att manus gott kunde ha vässats några varv till. Klassisk hjältesaga i all ära, men ibland blir det för välbekant: där har vi lite Stålmannen, lite Captain America, lite Thor...

Birollerna är välspelade, men många av dem skulle gärna fått utvecklas ytterligare, vilket gör att det är synd att vi förmodligen inte får se dem igen. (Möjligen då de överlevande amasonerna, som ju inte åldras.) Berättelsen berör inte heller särskilt ofta på djupet - även om jag måste erkänna att jag grät lite mot slutet.

Actionscenerna har kanske lite väl mycket slow motion, men å andra sidan innebar det att det syntes tydligt vem som gjorde vad, vilket inte alltid är fallet i filmer som denna. Spänningen hölls uppe och trots att filmen närmade sig två och en halv timme kändes den aldrig långdragen.

En del recensenter har utropat Wonder Woman till sin favorit bland superhjältefilmer och det kan jag gott förstå. Själv har jag flera stycken som fortfarande ligger mig varmare om hjärtat, men denna kvalar lätt in på topp tio i alla fall.

Betyg: 7/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post12