Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Gräns

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, september 03, 2018 19:48:16



Tina jobbar för tullen, där hon har en stor nytta av sin förmåga att lukta sig till vad människor känner. Annars är hennes liv ganska grått och tråkigt - hennes inneboende/halvpojkvän är tölpig, hans hundar hatar henne och hennes pappa håller på att bli dement. Dessutom lider hon av sitt avvikande utseende - "ful och konstig människa med kromosomfel" som hon beskriver sig själv.

Så dyker Vore en dag upp i tullen. Vore liknar Tina, luktar spännande och tycker inte alls att det är något fel på Tina. Tvärtom. Hon är precis som hon ska vara, men det hon ska vara är inte alls människa.

Redan innan Gräns hade svensk premiär höjdes den till skyarna av recensenter, fick pris i Cannes och utsågs till Sveriges Oscarsbidrag. Vilket leder till den uppenbara frågan: Är den överhajpad?

Nåja, lite kanske. Men det är verkligen en mycket bra film. För den som läser fantasylitteratur till vardags är det kanske inga jätteöverraskningar den kommer med, men på stora duken är det ändå rätt ovanligt att se en så pricksäcker blandning av diskbänksrealism och övernaturliga inslag, i synnerhet från Sverige.

Ett tidigare exempel är förstås "Låt den rätte komma in", också den baserad på en historia av John Ajvide Lindqvist. Men själva stämningen i filmen är nog ännu mer lik Ali Abbasis förra långfilm, gravidskräckisen "Shelley". Också den var i stor utsträckning ett relationsdrama, där vänligheten kan dölja en självisk hänsynslöshet, allt i en vacker skogsmiljö.

Till skillnad från de båda nämnda filmerna är Gräns inte alls en skräckfilm. Det obehag som emellanåt finns ligger på ett mer vardagligt plan. Hur behandlas den som är annorlunda? Vad händer med barn som ingen bryr sig om? Vad är mest mänskligt, att vilja göra gott, eller att göra illa? Det är alldeles för lätt att dra paralleller till verkliga fall.

Några har kallat Gräns en kärlekshistoria, vilket förstås på sätt och vis stämmer, men framför allt är det en film om att finna sig själv. Eva Melander som Tina fyller ut sin roll med trovärdighet i minsta tum - den undertryckta sorgen och ilskan, glädjen hon knappast trodde fanns, den värme hon trots allt har kvar. Hon fångar tag i en tvärs igenom den skickligt lagda masken. Skådespelarna runt omkring är lika bra och de omges av djur, varelser och scenografi som skapar en värld man utan problem kan stiga in i. Allra helst i någon av skogsscenerna, då Tina kliver ur sin instängda roll, ut bland de vilda djuren, där hon äntligen kan slappna av.

Mänsklig kanske hon inte är, men oerhört lätt att relatera till.

Betyg: 8/10





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post22

Golem

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, augusti 18, 2018 21:13:21


Golem
av Isaac Bashevis Singer
illustrerad av Johan Egerkrans


Judarna i Prag på 1600-talet är illa behandlade och utsätts för både rykten och annan diskriminering. När greve Bratislawski spelar bort sina pengar och skuldsätter sig hos den judiske Reb Eliezer Polner drar han nytta av fördomarna. Han gömmer undan sin dotter Hanka och hävdar att det är Polner som har mördat henne.

Rabbi Leib vill hjälpa sin vän Polner och genom ett övernaturligt besök får han en fantastisk chans: kraften att skapa en Golem av lera.

Golem är en stark och lydig tjänare till att börja med, men den som har med en Golem att göra måste se upp. Ber du honom om fel saker kan det visa sig att han inte alls är så medgörlig längre.

Boken om Golem avslutas med en lista på varför Isaac Bashevis Singer skrev för barn. Först på listan står: ”Barn läser böcker, inte recensioner. De bryr sig inte ett dyft om recensenterna.”

Singer får ursäkta att jag skriver en recension ändå. Till mitt försvar tyckte jag verkligen om boken. Grundad som den är i judisk mytologi spänner den över både saga och verklighet. Falska anklagelser om ritualmord hörde tyvärr till sådant judarna utsattes för även i verkligheten och utan någon Golem att försvara dem. Detta skapar en resonansbotten åt historien som förstärks av Singers medryckande berättarförmåga.

Det blir också rörande när Golem börjar vilja bli mänsklig och förälskar sig i den föräldralösa Miriam. Här märks släktskapet med Frankenstein (som både är efterföljare till myten om Golem och föregångare till denna bok) extra tydligt. Andra av populärkulturens monster gör sig också påminda, som King Kong till exempel.

Johan Egerkrans tecknarstil torde vid det här laget vara bekant för de flesta svenska fantasyälskare. Hans illustrationer här betonar det magiska i berättelsen och han arbetar mycket med kontraster. Den långsmala stil som är hans signum märks bland annat i Rabbi Leib, vars långa skägg får honom att se extra trollkarlsaktig ut. Golem är stor och bred med ett ansikte som liknar seriefiguren Hellboy, medan lilla Hanka är rundögd och söt som Chris Riddells barnfigurer. Resultatet är strålande på alla fronter.

Det finns mycket få plumpar i protokollet. Här och var ställer jag mig lite frågande till översättningen, men det är bara ett ställe där det är direkt störande. När Golem vill bli människa säger han bland annat: "Golem vill konfirmeras." Konfirmeras? I en text så präglad av judisk kultur och där ord som "kaddish" och "cheder" lämnas oförklarade känns det helt bisarrt att plötsligt få ett kristet uttryck istället för "bar mitzvah", ett begrepp som väl de flesta läsare känner till.

Men på det stora hela är det en bok jag verkligen kan rekommendera.

Betyg: 9/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post21

Anime på Netflix – Tips från coachen (#1)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark sön, augusti 05, 2018 21:14:12
Netflix har verkligen kommit att flexa sina muskler när det kommer till utbudet av anime. Det är kanske inte riktigt på samma nivå som, säg Crunchy Roll (där även ett EU-konto har ett rätt trevligt utbud), men det är helt klart på väg mot ett gångbart alternativ. Från att nästan enbart ha haft studion Polygon Pictures alster i katalogen, har Netflix satt sina tentakler i såväl J.C. Staff som Kyoto Animation och mer därtill. De har både valt och delvis finansierat en hel del sevärdheter, och jag tänkte gå genom ett par av mina favoriter här i recensionsbloggen.

Violet Evergarden. Vi börjar väl med den största och vackraste. Detta senaste från Kyoto Animation (K-ON!, Full Metal Panic, Beyond the Boundary [Kyoukai no Kanata]) lär inte ha undgått någon animegourmand. Med sin fantastiska animation, design och världsbyggande, är Violet Evergarden en ren fröjd för ögat; varenda stillbild är värd sin plats i ett galleri. Det är inte bara yta, för serien låter flera av sina kärleksfullt skapade karaktärer få berättelser av varierande längd och djup. Stjärnan är och förblir dock huvudkaraktären som gett serien sitt namn, och det lär vara här helheten står eller faller i de flesta tittares ögon.



Violet Evergarden utspelar sig i eftermälet av ett blodigt krig i ett slags ångpunk-viktorianskt samhälle inte helt olikt Europa. När vi först ser Violet är hon en vilsen och emotionellt otillgänglig (före-detta) soldat som i stort sett saknar egen vilja och ambition. I seriens fiktiva efterkrigstid är det sedan upp till henne att hitta sin plats i den nya verklighet som väntar. Hon finner en skyddsängel i livscoachen och allmänt trevlige snubben Claudia Hodgins, som sitt namn till trots är seriens absoluta fadersfigur, och han anlitar henne som brevbärare i sin nystartade postfirma.

Hodgins firma levererar inte bara brev, utan de skriver dem även på kunders begäran. Detta yrke är både beundrat och efterfrågat, och man kallar dessa mellanting av skrivare och skribenter för Dockor. Det tar inte lång tid för Violet att hänföras av Hodgins anställda, och snart är hon fast besluten att lära sig hur man blir en docka. Det kommer inte naturligt; Violet måste ständigt kämpa mot sin egen fjärmande och kyliga personlighet, men det ger en oerhört stor spelplan för tårdrypande karaktärsutveckling.

Som sagt så är behållningen av Violet Evergarden helt beroende på om och hur tittaren köper henne som karaktär. Att redogöra för hur problematiskt skriven hon är, är dock att göra eventuella blivande tittare en björntjänst. Oavsett om du ser bortkastad potential eller en blivande Oscarsnominering kan jag nästan garantera dig att seriens visuella element är väl värt din tittarsiffra. För att inte nämna sidokaraktärer så som Hodgins. Han är ju trots allt given sin röst av Koyasu Takehito, vilket alltid skapar roliga associationer till andra roller inom anime och videospel – allt från Snusmumriken (Mumin) till Dio Brando (Jojo's Bizarre Adventure) och Luke Valentine (Hellsing).

Se även: Your Lie in April [Shigatsu wa kimi no uso], The Flower We Saw That Day [AnoHana], The Sound of Voice [Koe no Katachi]









  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post20

Gökungen / Cuckoo Song

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, maj 12, 2018 10:48:53

Gökungen / Cuckoo Song, av Francis Hardinge

Tris vaknar efter en svår sjukdom, eller det är i alla fall vad hennes föräldrar säger till henne. Hennes egna minnen är väldigt luddiga och att bete sig som "Tris" är inte det enklaste. Hon gör sitt bästa för att verka normal samtidigt som hon reder ut vad som hänt. Om hon bara inte vore så hungrig! Hungern verkar inte kunna hejdas av mat, så till slut äter hon vad som helst, prylar hon har ägt och älskat, bara för att få stopp på känslan.

Aggressiva lillasyster Pen hävdar dessutom hela tiden att Tris är en bedragare, inte den riktiga Tris alls. Hennes docka hävdar samma sak, vilket är ännu ruskigare, för Tris kanske inte minns så mycket, men att dockor inte kan prata, det vet hon i alla fall. Och en envis röst räknar ner varje morgon när hon vaknar: sju dagar kvar, sex dagar kvar...

Som skolbibliotekarie läser jag många böcker tänkta för mellanåldern och tidiga tonåren. Tillräckligt många för att jag ska ha vant mig vid att till och med de bra böckerna ofta är lite förenklade, svartvita och förutsägbara för en vuxen läsare.

Gökungen är ett underbart undantag. Redan perspektivförskjutningen gör sitt till. Att ha en huvudperson som redan tidigt förstår att hon själv är någon sorts övernaturlig inkräktare gör att familjedynamiken förändras. Det är inte självklart vem som är ond och god, vän och fiende - och i slutet av boken är det fortfarande inte självklart.

För den som kan sin folktro finns det bekanta inslag i mytologin, men de vävs in i någonting nytt, inte minst genom att kopplas samman med det tidstypiska i bokens 1920-tal: stumfilm, jazz, stadsarkitektur, minnen av första världskriget.

Under läsningens gång kunde jag inte räkna ut vad som skulle hända, men när det faktiskt hände tänkte jag: "Åh! Ja, naturligtvis!" Allting passar ihop, men pusslet är såpass stort och färgrikt att det blir en överraskning när bitarna faller på plats.

Enbart intrigen skulle vara tillräcklig för att ge boken ett gott betyg, men därtill kommer relationerna. Tillsammans med Tris upptäcker vi personerna runt henne, hennes mänskliga familj och den värld hon kommer ifrån, samt inte minst Tris själv. Deras beröringspunkter är ibland smärtsamma och sorgsna, ibland ett jublande äventyr och alltid ytterst trovärdiga.

Gökungen är en svår bok att prata om, just för att upptäckarglädjen är en så stor del av upplevelsen. Ändå tror jag att den skulle tåla omläsningar rätt bra, att bli granskad och analyserad i detalj. Det finns massor av infallsvinklar när det gäller familjerelationer, hur man kan bli tilldelad en roll och inte veta hur man kliver ur den och att även handlingar som sker av kärlek kan slå fel. Eller varför inte samtala om sorg, dess efterverkningar och hur man klarar sig igenom den? Eller modernitetens framväxt och hur stadsmiljö och efterkrigstid påverkar livsfilosofin? Eller var gränserna går mellan riktigt och falskt?

Framför allt är det en bok om livets gråzoner och osäkerhet.

En sak kan vara lika bra att säga från början: Det är inte någon skräckhistoria. Vissa inslag är lite kusliga, inte minst känslan av att inte veta vem man är och varför monstruösa saker sker med en, men ska boken räknas till någon särskild genre är det närmast urban fantasy. Jag skulle visserligen inte sätta den i händerna på de allra yngsta läsarna, men det beror mest på att de med största sannolikhet inte skulle förstå den. Skrämda skulle de förmodligen inte bli.

Tidigare har jag bara läst Mosca Mye och de bannlysta böckerna av samma författare. Den var jag inte så väldigt förtjust i, men nu längtar jag efter att upptäcka mer. Lögnernas träd verkar många tycka om, jag kanske testar den härnäst.

Jag funderar på om det finns något i boken som hindrar mig från att ge Gökungen högsta betyg, men jag tror inte det. För den som gillar genren, längden och svårighetsnivån (lagom för en läshungrig tolvåring) är den helt enkelt strålande.

Betyg: 10/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post19

The Shape of Water

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 19, 2018 21:09:32

Tiden är 1950-tal, platsen ett amerikanskt laboratorium för militär forskning. Den stumma Elisa är en av städerskorna och alla dagar är rätt lika: vakna, laga mat, hälsa på grannen, åka till jobbet, lyssna på kompisens småprat, städa efter grisiga forskare som inte kan träffa toastolen. Så en dag kommer ett nytt experiment till laboratoriet, en fiskmänniska som fångats i en sydamerikansk flod. Elisa fascineras av varelsen, som är lika tyst och ensam som hon själv. Gradvis kommer de varandra allt närmare.

För den som någonsin har sett en film av Guillermo del Toro förut är det förmodligen ingen total överraskning om jag säger att The Shape of Water är enastående vacker. Den allra första, drömmande, ordlösa scenen fick mig att tappa andan och befäste tonen för hela filmen. Berättarrösten talar om en prins och en prinsessa, vilket visar att det hela är en saga, och trots att platsen och tiden är verkliga är det ändå en sagovärld vi rör oss i.

Skönheten bara fortsätter, filmen igenom. I en tidig scen ser vi en tjock karl som väntar på bussen, med ballonger i ena handen och en tårta i den andra. En enda bit saknas i tårtan. Vem är han? Vad har hänt? Är det han som har ätit tårtbiten eller någon annan? Har han firat något alldeles ensam? Det är något melankoliskt över honom, men vi får inga svar - han är bara en del av den väv som utgör drömmen.

Sally Hawkins är fantastisk som vanligt i rollen som Elisa. Förutom i en fantasisekvens talar hon aldrig, men hennes tecken- och kroppsspråk är talande nog. Doug Jones (mästarskådisen för konstiga varelser) lyckas likaledes återigen att visa en mängd känslor bortom latex och makeup, vilket ger hans fiskman mänskligt djup och sårbarhet.

Resten av skådespelarna är också väldigt bra och vi översköljs av berättelsen, som verkligen har "the shape of water" - ofta rofylld, stundtals stormig eller brutal, alltid hänförande.

Samtidigt är det verkligen en saga, med en sådans styrkor och svagheter. Vet du filmens premiss har du rätt bra koll på de stora dragen i allt som kommer att hända. Och när det gäller karaktärerna är det en sådan film där man kan känna igen skurken i samma ögonblick han dyker upp, genom hans svarta kläder och ondskefulla min. Inget fel med det, det är ett medvetet berättargrepp och konstnärligt fullt tillåtet - det råkar bara inte vara riktigt vad jag vill ha.

Den mest komplexa av karaktärerna är Elisas granne, Giles, som också är berättare. Detta är fullt rimligt. Giles är konstnär och skapar färgglada, idealiserade reklambilder av Rockwelltyp, som han förtvivlat försöker sälja. De skisser han ritar av Elisa och fiskmannen är mjukare, djupare och mer skugglika, men han lägger fortfarande konstens raster över verkligheten och formar den till en berättelse.

Han kan göra om Elisa till en sagoprinsessa, men han kan inte göra samma sak med sig själv - därtill är han alltför klarsynt. Han måste alltid förbli en ensam gammal man som inte vet hur man möter folk och än mindre hur man hanterar ett krisläge. Som somnar i fel ögonblick eller vill fega ur, men som gör det rätta i slutändan.

The Shape of Water har nominerats till tretton Oscar och jag skulle tro att den har en god chans att vinna de flesta. Personligen skulle jag nog ändå inte ge den manuspriset.

Betyg: 8/10







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post18

Black Panther

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, februari 18, 2018 22:50:18

För den som inte vet: Black Panther handlar om T'Challa, den nyblivne kungen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda, ett blomstrande futuristiskt rike dolt för omvärlden. T'Challa är dessutom en superhjälte, som använder sig av traditionella örter och ny teknologi för att få ökad styrka och läkeförmåga, bland annat.

Fast egentligen handlar filmen mest av allt om själva Wakanda. Sättet landet har byggts upp i produktionen, från magnifika landskapsvyer till detaljer i kostym och scenografi, är oerhört vackert. Vi får också en hel del kunskaper om hur allt fungerar där: politik, naturresurser, regler för tronföljden, och så vidare. Huvudkonfliktens kärna är Wakandas framtid, dess plikt mot sitt eget folk kontra plikten mot människor som lever i världen utanför. T'Challa är en nyanserad, välspelad och viktig karaktär, men hans personliga utveckling är i högsta grad kopplad till hans utveckling som Wakandas regent.

Flera av de andra karaktärerna representerar också olika grupper och synvinklar, vilket bland annat innebär att hela arméer kan agera utifrån sina ledares känslor. Detta innebär att allt i filmen sker i stor skala, inte vad gäller actionscener och förstörelse (där är den tvärtom rätt dämpad i jämförelse med flera andra filmer), utan i den filosofiska och etiska betydelsen i det som sker. Ändå är även sidofigurerna tillräckligt nyanserade och välspelade för att de ska vara intressanta att lära känna som rena personligheter.

Skurkrollen byts ut då och då under filmens roll, men den slutliga antagonisten är en av de mest komplexa Marvel har gett oss hittills. Han är närmast en MCU-motsvarighet till Magneto - bakgrund som förklarar hans inställning, en hel del vettiga poänger, men till syvende och sist ett uruselt sätt att genomföra sina idéer. Det är också helt centralt för filmens historia att status quo inte återställs på slutet, utan att det sker förändringar som ska ställa till rätta en del av det som orsakade konflikten till att börja med. Om dessa förändringar är tillräckliga är upp till varje tittare att bestämma.

Filmen har också ett flertal framstående svarta kvinnor i huvudrollerna, vilket är glädjande. Många filmer och TV-serier som hyllas för sina starka kvinnoroller har en tendens att låta svarta kvinnor komma i skymundan eller inte synas alls. Här är de i förgrunden filmen igenom. T'Challas specialstyrkor, Dora Milaje, är kvinnor allihop, och detsamma gäller hans närmaste team. Hans livvakt Okoye är ledare för Dora Milaje, medan hans före detta flickvän Nakia (som han förstås inte kommit över) är spion och frihetskämpe för kvinnor utanför Wakanda. Lillasyster Shuri är ett universalgeni som fungerar ungefär som Q i Bondfilmerna och mamma drottningen, Ramonda, är ett mer lågmält stöd. Dessa fyra står vid hans sida och räddar honom vid flera tillfällen.

När jag ser filmer av denna typ blir jag oftast uttråkad av actionscenerna. Jag betraktar dem som trista mellanspel som jag får stå ut med för att få lite science fiction och fantasy. Här var de däremot rätt väl genomförda - jag kunde alltid se vad de viktiga personerna höll på med, och för det mesta ägnade de sig åt mer intressanta saker än att slå ner slumpmässiga statister.

Den enda riktiga nackdelen hos filmen enligt min åsikt är att den kan bli rätt pompös och humorlös mellan varven. Som tur är finns Shuri där och kan i viss mån avhjälpa det problemet. Hon har ett charmigt uppkäftigt sätt att få ner storebrorsan på jorden medan hon förser honom med nya prylar. (Ett intressant drag hos Shuri är att hon verkar vara den som är mest öppen för influenser utifrån: ibland har hon T-shirt eller blixtlås i sina wakandiska kläder.)

Så ja, jag får sälla mig till hyllningskören. Black Panther är definitivt en av de bästa Marvelfilmerna. Jag är inte säker på exakt var i topp tre den hör hemma, men jag vet att den platsar där.

Den är också såpass fristående från de andra filmerna att de kan ses även av den som har hoppat över resten av Marveluniversumet. Det enda som kräver förkunskap är den sista slutscenen efter eftertexterna och den är så skild från resten att det närmast känns distraherande. (Jag GILLAR personen som dyker upp där, men jag vill inte tänka på honom just då!)

Slutligen en lite kul grej för svenskar: Jag hade verkligen inte väntat mig någon svensk koppling i just denna film, men både kompositören och flera av VFX-killarna visade sig vara svenska. Och vad jag kan bedöma har de, precis som resten av filmmakarna, gjort ett riktigt bra jobb.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post17

Magnus Chase and the Gods of Asgard

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe mån, januari 01, 2018 16:39:30


Magnus Chase and the Gods of Asgard
av Rick Riordan

Delar:
The Sword of Summer (Krigarens svärd)
The Hammer of Thor (Tors hammare)
The Ship of the Dead

Sextonårige Magnus Chase har levt på gatan sedan hans mor dog. En dag dyker plötsligt hans släktingar upp och letar efter honom. Magnus blir misstänksam och försöker ta reda på vad som egentligen pågår. Hans morbror Randolph varnar honom för att han är i fara och kanske ligger det något i det, för inte långt därefter blir Magnus dödad av en eldjätte.

Där hade sagan kunnat sluta. Men istället hamnar Magnus i Valhall, som en av flera nya enhärjar. De andra i Valhall är dock inte särskilt imponerade av hans hjältemod, så nu måste han bevisa att han faktiskt hör hemma där – och dessutom rädda världen och lite sånt småkrafs.

Rick Riordan är mest känd som skaparen av Percy Jackson. Jag läste första boken i den serien för ett antal år sedan och tyckte väl att den var helt ok, lite småtrevlig sådär, bra nog att rekommendera till barn som vill ha något nytt att läsa efter Harry Potter, men inte lockande nog att fortsätta läsa själv.

Men jag blev nyfiken på Magnus Chase och ville testa Riordan igen. Det är jag glad att jag gjorde! Riordan har vässat sin berättarförmåga på flera sätt. Mest märks det på humorn, som utvecklats till den grad att äventyret stundtals får inslag av ren slapstick. För mig, som är uppvuxen med Peter Madsens Valhallserier, är den vanvördiga inställningen till de nordiska gudarna en stor del av charmen. Inte minst Tor är lika bullrig och småkorkad som i Madsens version. Den största skillnaden mot Valhall är att gudarna har anpassat sig till nutiden, med allt vad det innebär av TV-tittande, selfies och powerpoint-presentationer.

Som med all humor passar den förstås inte alla. En talande get försöker förbli oupptäckt i människornas värld och tar därför på sig en trenchcoat. Roligt? Eller enbart tramsigt? Om svaret blir det senare kanske böckerna inte är för dig.

Karaktärsteckningen har också utvecklats. De mänskliga/dödliga personerna behandlas med mer ömsint allvar än gudarna, även om det finns gott om humor även här. Magnus är både varmhjärtad och rapp i käften, och han omges av ett gäng färgstarka figurer som det är ett nöje att lära känna. Det finns också en mångfald som inte bara syns på ytan, utan ger avtryck i hur historien utformas. Ta till exempel valkyrian Samirah, som är muslim. Det ger förstås upphov till en del filosofiska funderingar kring hur man kombinerar tron på en enda allsmäktig Gud med ett fornnordiskt liv efter döden. Även på ett praktiskt plan gör det skillnad: en kamouflage-hijab är bra att ha när man ska gömma sig för fiender.

Andra favoriter är den döve alvtrollkarlen Hearthstone och den modeintresserade dvärgen Blitzen, som har den raraste vänskapen mellan alv och dvärg sedan Legolas och Gimli. (Och liksom i fallet Legolas och Gimli kan läsarna ha olika uppfattning om huruvida det verkligen rör sig enbart om vänskap.) Och går man vidare till bok nummer två så kommer... men det är nog bäst att inte avslöja för mycket.

Min allra största favorit är nog ändå svärdet som välförtjänt fått ge namn åt den första boken. Däremot måste jag klaga på den svenska titeln: varför ”Krigarens svärd”? Jämfört med engelskans ”The Sword of Summer” är det oerhört intetsägande, för att inte tala om direkt missvisande. Slentrianmässig krigarfantasy är det inte frågan om här.

Men visst finns det en hel del stridsscener, både allvarliga sådana och på skämt. (Lunchbuffé till döds är ett stående inslag i Valhall.) Uppdragen som Magnus och hans vänner får är spännande nog, men vägen dit är ändå huvudsaken. De hinner med att möta många mytologiska personer, vilket gör att böckerna till råga på allt annat är en utmärkt introduktion till nordiska myter för barnläsaren, såväl som full med blinkningar till den som redan har stenkoll på gudarna.

Jag läste igenom de tre böckerna i ett nafs och vill gärna ha fler så snart som möjligt, men under tiden får jag väl ge Riordans tidigare böcker en ny chans.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post16

The Hanging Tree

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, december 30, 2017 14:45:42

The Hanging Tree
av Ben Aaronovitch


Det här är sjätte boken i serien Rivers of London. Serien inleddes med att Londonpolisen Peter Grant blev rekryterad till en magisk polisavdelning, som huvudsakligen består av honom själv och hans chef, Thomas Nightingale. Nightingale är officiellt (om än inte i praktiken) Storbritanniens siste aktiva trollkarl, och liksom Merlin har han den egenheten att han åldras baklänges. Peter fortsätter att samarbeta med sina forna kollegor, vilket gör att seriens personer blir en lyckad blandning av vanliga poliser och magiska figurer. Det är med andra ord urban fantasy av en mycket brittisk typ: oglamorös, klassmedveten och rolig.

I denna del bryter sig ett gäng ungdomar in i en lyxlägenhet och har fest. Under festens gång dör en ung kvinna, Christina Chorley, av en överdos. Normalt sett skulle det vara ett rutinärende för den vanliga polisen, men det finns ett problem: en av gästerna på festen är dotter till Lady Ty, en av Londons flodgudinnor. Lady Ty kallar in Peter och ger honom ett tydligt uppdrag: se till att hålla hennes dotter utanför, till varje pris. Peter

I grund och botten är jag väldigt förtjust i Rivers of London-serien. Böckerna har trevliga karaktärer, ett snärtigt språk och en samtidigt fantasifull och vardaglig användning av magi. Men här kan jag inte låta bli att tycka att historien går på tomgång. Det finns inte så många bra scener för de olika karaktärerna, och inte lika mycket humor som vanligt, utan det mesta krutet läggs på intrigen. Inget fel i det, men jag blir inte särskilt intresserad av Christina Chorleys öde. Det verkar inte författaren vara heller, eftersom han snart glider över i jakten på The Faceless Man, huvudskurken i serien som lekt katt-och-råtta med Peter Grant och Thomas Nightingale i bok efter bok. För den som är väldigt engagerad i att få reda på hans identitet är denna bok säkert en höjdpunkt. Själv tröttnade jag.

Naturligtvis finns mycket av det jag gillar i böckerna fortfarande kvar, inte minst Peters tendens att bli intresserad av lite vad som helst som finns framför honom, oavsett om det har med fallet att göra: historia, arkitektur, hur det där med magi egentligen fungerar. Favoriten i den här boken är nog hans beskrivning av planlösningen till One Hyde Park: ”it looks like two Star Destroyers have backed into each other during manoeuvres.”

Fast den allra roligaste biten är ofrivillig humor, när Peter beskriver sin flickvän i halvklätt skick: ”She turned to look at me, wearing just her knickers and the red silk bra that I knew for a fact she'd nicked from her sister Effra and was two sizes too small.” För den som själv har använt behå är situationen ungefär lika sannolik, och lika sexig, som att någon med flit skulle trippa runt i skor som är två storlekar för små.

Jag vet inte riktigt om den passagen ska räknas som ett plus eller minus – aningslösheten vägs upp av underhållningsvärdet, så det går nog jämnt upp.

Än svårare är det att avgöra på vilket sätt min åsikt om de tidigare böckerna påverkar min inställning till den här. Är jag ovanligt hård mot den för att jag har vant mig vid charmen och förväntar mig mer, eller är jag tvärtom välvilligt inställd och därför extra snäll? Jag vacklar lite i fråga om betyget, men bestämmer mig för det snällare alternativet: 6/10.







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post15
« FöregåendeNästa »