Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

The Umbrella Academy

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe tis, februari 26, 2019 21:04:40

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över barn, utan att ha varit gravida dessförinnan. Miljardären sir Reginald Hargreeves far runt och köper på sig så många av bebisarna som möjligt. Det visar sig nämligen att de har övernaturliga krafter och han uppfostrar dem till ett strikt hållet superhjälteteam: The Umbrella Academy.

Det går sådär. Ett syskon försvinner och ett annat dör. Ett verkar inte ha några krafter alls. Tre sticker hemifrån och den sista råkar ut för en olycka och tvingas bo på månen i några år.

När sir Reginald dör, år 2019, samlas de alla för hans begravning. Plötsligt trillar en pojke ner från ett hål i rymdtiden. Det är det försvunna syskonet Nr. 5, som har återvänt från framtiden med ett budskap: Om åtta dagar går jorden under.

TV-serien är baserad på en serietidning av Gerard Way och Gabriel Bá, som utkom mellan 2007 och 2008 men som jag själv läste förra året. (En tredje följetong började ges ut i höstas, men den har jag ännu inte läst.) När jag läste serien var mitt huvudsakliga intryck att den hade många knäppa och fantastiska idéer, men inte utrymme att göra så mycket med dem. Saker dök upp enligt principen "vore det inte coolt om...?" och försvann sedan lika fort.

I jämförelse ger TV-serien historien tid att andas. Karaktärerna utvecklas och blir trovärdiga personer med känslomässig komplexitet. Trots jordens undergång, en robotmamma, en talande apbetjänt, tidsresande lönnmördare i uppblåsbara masker och förstås diverse superkrafter bottnar det hela i någon sorts vardaglighet.

Skådespelarna faller naturligt in i sina roller. Ellen Page är mest känd och har även det som kanske kan kallas en huvudroll: Vanya, systern som aldrig fick följa med på uppdrag för att hon inte hade några krafter. Hon gestaltar fint både rollfigurens lågmälda uppgivenhet och framväxande frustration.

För den som föredrar något mer teatraliskt finns mediet Klaus. Slagfärdig, feminin och ständigt drogpåverkad girar han hejdlöst mellan komedi och tragedi, men tack vare Robert Sheehans fingertoppskänsla i rollen blir det aldrig för mycket, utan tvärtom alldeles underbart.

Bland de nya bekantskaperna är Aidan Gallagher som Nr. 5 den som gör starkast intryck. Han har den inte alldeles enkla uppgiften att spela en 58-åring i en 13-årings kropp och alltså agera med en känsla av myndighet och erfarenhet som han själv inte har förvärvat än. Och det funkar, varje steg på vägen. Nr. 5 är äldre och klokare än er allihop och jävligt trött på er dessutom.

Det känns på ett sätt orättvist att bara nämna några stycken. Här finns så många jag tycker om, från superhjältar och lönnmördare till spöken och Gud själv, via robotmamman och apbetjänten, och så en och annan vanlig människa som blir indragen i hela den bisarra smeten.

Den svagaste länken är nog kärlekshistorierna, som känns lite påklistrade allihop, även om en av dem leder till ett starkt porträtt av ett manipulativt förhållande.

Starkast är familjebanden, hur syskonen stöts och blöts mot varandra, stundtals avskyr varandra men älskar varandra ännu mer. Det finns många scener som fastnar i hjärtat. När ett par syskon fnittrar över brorsans hjälteutstyrsel: "Tror du han har på sig den där i DUSCHEN?" eller när ett par andra tränar krafter medelst klapplekar, eller när flertalet av dem var för sig dansar loss till samma sång. En son som tar farväl av den enda mor han någonsin känt, och en mor som inte kan tala med sin dotter hur gärna hon än vill. Små ögonblick förenas med stora händelser och säger du fel sak till ditt syskon i fel ögonblick kan det bokstavligen leda till världens undergång.

Sen tillkommer guldströssel som titelbilden för varje avsnitt och de peppiga låtar som dyker upp i diverse sammanhang.

På ett sätt tycker jag alltså att TV-serieformatet funkar bättre än serietidningen. Samtidigt känns det som att själva den vardagliga trovärdigheten gör att en del av den kreativa galenskapen går förlorad. Stundtals blir det en smula för tamt, vilket ingen kunde beskylla originalet för. Och kanske har det att göra med mina förväntningar, men jag tyckte att de sumpade slutet, genom att använda sig av en av genrens mest antiklimaktiska konventioner.

Jag tvekar därför över betyget, men här finns ändå så pass mycket jag älskar att det får bli 8/10.



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post30

Castlevania

TV SerierSkapad av Daniel Onemark mån, november 12, 2018 22:59:05

När Netflix utannonserade att man hade inlett ett samarbete med Konami för att producera en animerad serie baserad på Castlevania, då var det nog många som rynkade på ögonbrynen. Å andra sidan så var Konami redan i hetluften för en hel del mer angelägna kontroverser. I jämförelse var det här helt enkelt ingen vidare het potatis – tills säsong ett kom ut för lite mer än ett år sedan. Med ens utropade hela spel- och animevärlden sin kollektiva förvåning; en bra adaptation av ett spel hade uppdagats! Och av en bunt (i huvudsak) amerikanska bolag dessutom.


Castlevanias andra säsong tar vid exakt där den första slutade. Den omaka trion med Trevor Belmont (Richard Armitage), Sypha Belnades (Alejandra Reynoso) och Adrian Alucard Tepes (James Callis) försöker staka ut vad de ska göra härnäst. Hur snärjer man Draculas slott, som kan teleportera sig, till en och samma plats för att kunna bryta sig in och besegra honom? Trevor tror att svaret kan finnas i ruinerna som en gång var hans barndomshem.


Samtidigt gör sig mörkrets arméer redo att utplåna mänskligheten på Draculas (Graham McTavish) order. Draculas generaler är dock inte överens om hur kriget ska föras och interna dispyter avlöser varandra genom en stor del av säsongen. Dracula har två mänskliga smidesmästare, Hector (Theo James) och Isaac (Adetokumboh M'Cormack), vid sin sida. Detta oroar Carmilla (Jaime Murray) och Godbrand (Peter Stormare), som ifrågasätter var Mörkrets furste har sin lojalitet gentemot de egna.


Det här gör säsong två extremt väl. Det kaos som det innebär att utplåna en ras som lever över hela Jorden porträtteras som den logistiska mardröm det säkerligen är – med eller utan ett teleporterande slott. Motsättningarna inom de goda såväl som de onda lagen är många och det axplock som avhandlas ger välkomna tankeställare. Vem som är ond och vem som är god är långt ifrån alltid uppenbart, och tittarens ifrågasättande av dessa motpoler är ett centralt tema genom hela serien.



Cinematografi

Rent visuellt så är Castlevania något undermålig för en som är van vid animation. Som tittare dras jag själv ur flera av de intensivare scenerna på grund av styltig animation med för få bildrutor. Att antalet bilder per sekund varierar inom animation är extremt vanligt – det är rentutav en förutsättning för mediet – men här tas det till sina extremer emellanåt. Utanför slagsmålssekvenserna är det inte lika ofta hacken gör sig påminda och ett par scener sticker ut med nästan lite för hög detaljrikedom i varje bildruta. Överlag är jag dock tacksam över den mer traditionella, tvådimensionella looken som seriens kreativa hjärnor har valt. Så pass att jag är helt okej att betala ett par bildrutor för att få avnjuta den.


Ljud och musik fortsätter hålla en extremt hög standard; piskorna yr, svärden skräller, knytnävarna krockar – och musiken rockar. Särskilt mot slutet finns där en väldigt välkommen överraskning för Castlevania-fans, men mer än så säger jag inte. Röstskådespelarna fortsätter att göra en bra insats, med ett fåtal undantag där animation och röst (tonfall etc.) inte riktigt gängar sig snyggt. Karaktärerna interagerar mestadels trovärdigt med varandra; det hela känns verkligen som en anime producerad i USA med ungefär samma designfilosofier, men med amerikanska förebilder.


Sammanfattat så är Caslevanias första och andra säsong bland de bästa adaptationer av spelvärldar till dagens dato. Helheten har sin beskärda del ”edgy” tillfällen och medvetet överdrivna scener. Men det gör bara jämförelsen så mycket bjärtare när man studerar porträtten av karaktärer och konflikter den ger. Jag ser med glädje fram emot vad mer det här samarbetet kan ge och tackar inte nej till fler berättelser från Castlevania i animerad form.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post25

Anime på Netflix – Tips från coachen (#2)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark tis, september 11, 2018 13:43:33

I vanlig ordning är jag sen på bollen, men härom dagen såg jag äntligen ut Puella Magi Madoka★Magica. Nu när titeln efter sju svåra år (bokstavligen!) är tillgänglig på en av världens största streaming-tjänster, till och med i lilla Sverige, så ska det premieras. Jag kan sammanfatta det hela med att det var väntan värt – jag borde ha sett den här för länge sedan!



Dekonstruktion är lite av ett modeord när man pratar om anime idag. Just i de här diskussionerna brukar begreppet ungefär och något förenklat innebära att en skapare bryter ner en genre i sina troper (bilder, stereotyper etc.) och vänder på dem för att skapa ett helt nytt sammanhang. På samma sätt som Neon Genesis Evangelion är en dekonstruktion av mecha-/gigarobot-anime från mediets begynnelse fram till 90-talets slut, så är Madoka Magica en dekonstruktion av hela magisk flicka-genren till dagens dato. Visst finns där tidigare försök att få denna genre att mogna något (Mai-Hime, Nanoha, Symphogear), men inget har hittills fått ett så ”universellt” genomslag som Madoka Magica.

Redan från första scenen är det uppenbart att det här inte är en typisk anime i genren. Det är mörkt, illavarslande och väldigt, väldigt filmiskt. Efter denna introduktionsscen och en catchig, genreriktig öppningslåt fortsätter Madoka Magica dock som vilken magisk flicka-serie som helst. Vi får lära känna några av karaktärerna och omnejden. Redan här briljerar Madoka Magica genom att faktiskt spendera rätt mycket tid på att visa upp universumets teknologi. Skaparen försöker sig på att sia lite om hur morgondagens klassrum ser ut, vilka kommunikationsmedel som kommer att användas, med mera. Man har även lagt tid på att porträttera familjelivet hos huvudkaraktärerna, vilket är oerhört välkommet.

Inget kan dock förbereda tittaren på vad som händer när flickorna väl sätts i knipa. Den distinkta visuella stilen under slagsmålen mot seriens ”ondingar” kan bäst beskrivas som en blandning mellan Requiem from the Darkness [Kousetsu Hyaku Monogatari] och Hell Girl [Jigoku Shoujo]. Dessa scener är genuint obehagliga att titta på med sina hallucinatoriska mardrömsteman. I de visuella elementen finns otaliga små detaljer som säkert bär på en djup innebörd för den som är bekant med eller orkar leta referenter. Oavsett så är det hela vansinnigt effektivt och innesluts av Yuki Kajiuras (Noir, .hack//SIGN) fantastiska bakgrundsmusik.

Puella Magi Madoka Magica är mörk på ett sådant sätt att man nästan vill kalla det överdrivet eller pretentiöst, men det går inte att förneka att där finns en substans bakom allt spektakel. Den bjuder på flera överraskningar av både otrevlig och angenäm sort. För mig som brukar avskriva studion Shafts verk som just pretentiösa, dryga och dåligt planerade så är det här ett oerhört uppfriskande midnattsbad. Passande nog började jag se en annan Shaft-producerad serie ungefär samtidigt, men det pratar vi mer om en annan dag.

Borde du se Puella Magi Madoka Magica? Japp, och det har du förmodligen redan.

Se även: Mahou Shoujo Lyrical Nanoha, Mai-Hime, Yuuki Yuuna wa Yuusha de Aru







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post23

Anime på Netflix – Tips från coachen (#1)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark sön, augusti 05, 2018 21:14:12
Netflix har verkligen kommit att flexa sina muskler när det kommer till utbudet av anime. Det är kanske inte riktigt på samma nivå som, säg Crunchy Roll (där även ett EU-konto har ett rätt trevligt utbud), men det är helt klart på väg mot ett gångbart alternativ. Från att nästan enbart ha haft studion Polygon Pictures alster i katalogen, har Netflix satt sina tentakler i såväl J.C. Staff som Kyoto Animation och mer därtill. De har både valt och delvis finansierat en hel del sevärdheter, och jag tänkte gå genom ett par av mina favoriter här i recensionsbloggen.

Violet Evergarden. Vi börjar väl med den största och vackraste. Detta senaste från Kyoto Animation (K-ON!, Full Metal Panic, Beyond the Boundary [Kyoukai no Kanata]) lär inte ha undgått någon animegourmand. Med sin fantastiska animation, design och världsbyggande, är Violet Evergarden en ren fröjd för ögat; varenda stillbild är värd sin plats i ett galleri. Det är inte bara yta, för serien låter flera av sina kärleksfullt skapade karaktärer få berättelser av varierande längd och djup. Stjärnan är och förblir dock huvudkaraktären som gett serien sitt namn, och det lär vara här helheten står eller faller i de flesta tittares ögon.



Violet Evergarden utspelar sig i eftermälet av ett blodigt krig i ett slags ångpunk-viktorianskt samhälle inte helt olikt Europa. När vi först ser Violet är hon en vilsen och emotionellt otillgänglig (före-detta) soldat som i stort sett saknar egen vilja och ambition. I seriens fiktiva efterkrigstid är det sedan upp till henne att hitta sin plats i den nya verklighet som väntar. Hon finner en skyddsängel i livscoachen och allmänt trevlige snubben Claudia Hodgins, som sitt namn till trots är seriens absoluta fadersfigur, och han anlitar henne som brevbärare i sin nystartade postfirma.

Hodgins firma levererar inte bara brev, utan de skriver dem även på kunders begäran. Detta yrke är både beundrat och efterfrågat, och man kallar dessa mellanting av skrivare och skribenter för Dockor. Det tar inte lång tid för Violet att hänföras av Hodgins anställda, och snart är hon fast besluten att lära sig hur man blir en docka. Det kommer inte naturligt; Violet måste ständigt kämpa mot sin egen fjärmande och kyliga personlighet, men det ger en oerhört stor spelplan för tårdrypande karaktärsutveckling.

Som sagt så är behållningen av Violet Evergarden helt beroende på om och hur tittaren köper henne som karaktär. Att redogöra för hur problematiskt skriven hon är, är dock att göra eventuella blivande tittare en björntjänst. Oavsett om du ser bortkastad potential eller en blivande Oscarsnominering kan jag nästan garantera dig att seriens visuella element är väl värt din tittarsiffra. För att inte nämna sidokaraktärer så som Hodgins. Han är ju trots allt given sin röst av Koyasu Takehito, vilket alltid skapar roliga associationer till andra roller inom anime och videospel – allt från Snusmumriken (Mumin) till Dio Brando (Jojo's Bizarre Adventure) och Luke Valentine (Hellsing).

Se även: Your Lie in April [Shigatsu wa kimi no uso], The Flower We Saw That Day [AnoHana], The Sound of Voice [Koe no Katachi]









  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post20

Shadowhunters (säsong 2)

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe mån, augusti 21, 2017 20:38:40


Clary Fray ville bara fira sin födelsedag. Istället blev hon anfallen av demoner, stötte på ett gäng ungdomar som kallade sig Shadowhunters, demonjägare med lysande svärd och änglablod i ådrorna - och hennes mamma, den enda som kunnat reda ut saken, försatte sig omedelbart i koma. Tack, morsan.

I säsong två har Clary funnit sig tillrätta i sitt nya liv, så gott nu det går när demoner anfaller stup i kvarten och pappa är den ondsinta Valentine som vill mörda alla varelser med demonblod.

För sådana finns också. Precis som Shadowhunters är delvis människor, delvis änglar, finns det varelser som delvis är demoner: varulvar, vampyrer, seelies (älvor) och warlocks (häxor/trollkarlar). Med ett gemensamt namn kallas de Downworlders och de lever teoretiskt sett i fred med Shadowhunters. I praktiken funkar det inte riktigt alltid så.

Jag drog mig lite för att skriva den här recensionen. Hur ska jag kunna bedöma Shadowhunters rättvist? Hur ska jag kunna sätta betyg på något som är så melodramatiskt och stundtals tramsigt, men som jag samtidigt älskar så hämningslöst?

I säsong ett var det lätt att försätta serien i facket "guilty pleasures". Kackigt manus, stolpigt skådespeleri i de flesta roller, billiga effekter. Ändå beroendeframkallande och rentav sympatiskt på något sätt, billigt lösgodis som inte går att sluta äta.

Här och var glimtade det till något som var bra på riktigt, kanske framför allt i scenen där en nydöd vampyr kravlar ut ur sin grav, först törstig, sedan förtvivlad över sin egen förvandling.

Och visst går det att fnysa "romcomklyschor!" åt säsongens mest oförglömliga kyss, men till tonerna av Ruelles smäktande ballad satt den ändå himla skönt i själen.

Säsong två är otvivelaktigt bättre. Skådespelarna har vant in sig vid sina roller, effekterna är milsvitt snyggare och avsnitten är bättre skrivna - även om det här och var fortfarande blir lite krystat. (TV-såpor har en lång historia av plötsligt introducerad narkomani som lika plötsligt klaras av, men har det någonsin funkat, som historia betraktat?) De ymnigt flödande tårarna känns äkta, humorn blir rolig på riktigt, actionscenerna är spännande och karaktärsteckningen fördjupas.

Inte minst blir politiken mellan Shadowhunters och Downworlders intressant. Shadowhunters må ha änglablod, men det betyder inte att de alltid beter sig som änglar. De sätter reglerna för både sina egna och Downworlders liv, vilket alltmer aktualiserar frågan: När förvandlas beskydd till förtryck? Vilka rättigheter tvingas folk ge upp i trygghetens namn?

Det bränner till lite extra för att diskussionen inte enbart förs på ett metaforiskt plan. De flesta Downworlders spelas av etniska minoriteter, vilket skapar paralleller till verklighetens USA. "Jag har blivit stoppad av polisen bara för att jag är svart," säger till exempel den oskyldigt anklagade varulvsflickan Maia vid ett tillfälle. "Jag trodde att Shadowhunters var mer utvecklade än så."

På samma sätt har vi ett centralt kärlekspar som kämpar med de politiska implikationerna av att en av dem är Shadowhunter och den andra Downworlder - och som också är två män, varav en vit och en asiat.

Och jag tror faktiskt att detta är första gången jag har sett en troende judisk vampyr på TV, på fullt allvar dessutom.

Det märks med andra ord att serien i USA går på samma kanal som det multikulturella, HBTQ-vänliga familjedramat The Fosters.

Några nya roller förhöjer upplevelsen ytterligare. Varulven Maia stjäl mitt hjärta redan efter några minuter, när hon i sitt första avsnitt anfaller en av huvudpersonerna. Ännu bättre är den nya skurk som introduceras i andra halvan av säsongen. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att skådespelaren är magnifik på att vända på en femöring: från vänlig till manipulerande, till mordisk psykopat, till något närmast ömkansvärt, och så tillbaka igen. Även den ursprungliga skurken Valentine förbättras när skådespelaren får chans att leva ut fler känslor i samspelet med sin nya kollega.

Tempot är i allmänhet halsbrytande. Ibland blir det lite väl raskt marscherat förbi sådant som kan vara hål i intrigen, men man har i alla fall aldrig tråkigt.

Jag njuter med andra ord av varje avsnitt. Samtidigt - hur mycket är en faktisk förbättring och hur mycket är ren tillvänjning? Ser jag på ett program blir jag ju fäst vid personerna förr eller senare och kanske börjar se mellan fingrarna på ett och annat, utan att ens märka det.

Det hjälper inte heller att skådespelarna dyker upp i sociala media och är så förbaskat rara allihop. De spelar spel, retas med varandra och gosar med sina husdjur. Liksom, ursäkta, jag har just sett dig klappa en kattunge. Hur ska jag kunna kritisera ditt skådespel nu?

Men jag hoppas ändå att jag kan vara någorlunda rättvis, och med stränga order till mitt hjärta att hålla sig utanför sätter min hjärna betyget 7/10 på säsong 2.

Säsong 1 bör enbart ses av personer som tycker att halvtaskiga övernaturliga tonårsmelodramer är charmiga. Till exempel jag.

(P.S. För den som tycker att historien låter välbekant: Jodå, serien är baserad på böckerna "The Mortal Instruments" av Cassandra Clare, men förhåller sig tämligen fritt till sin förlaga. Vilket som är bäst är en smaksak; personligen tycker jag att serien numera slår originalet. Den film som kom för några år sedan är däremot klart sämst - till och med jämfört med säsong 1.)




  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post14

American Gods (säsong 1)

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe sön, juni 25, 2017 21:05:03


Shadow Moon har just blivit utsläppt från fängelset fem dagar för tidigt, eftersom hans fru har dött i en bilolycka. På planet hem till begravningen stöter han på Mr. Wednesday, en gammal lurendrejare som erbjuder honom ett jobb med rätt luddig arbetsbeskrivning. Shadow tackar till att börja med nej, men omständigheterna gör att han ändrar sig.

Han hade väl inte trott att det skulle bli normalt nio-till-fem-jobb, men han hade inte tänkt sig något fullt så underligt heller. Första kvällen muckar en leprechaun gräl med honom. Sen börjar TV-apparater prata med honom. Det visar sig att gamla och nya gudar håller på att förbereda sig för strid, och Shadow har hamnat mitt uppe i det.

TV-serien American Gods bygger på Neil Gaimans roman med samma namn. När jag läste boken första gången hade jag svårt att lägga ner den ens för att gå över gatan. (Obs! Läs inte böcker när du går över gatan!) TV-serien har kanske inte riktigt samma förtrollning, nu när jag vet vad som ska hända, men det är inte långt ifrån.

Nu när jag vet det mesta som ska hända, borde jag förstås säga. Serien ändrar en hel del från originalet, vilket gör den mer oförutsägbar. "Ånej! Förändringar!" kanske ni ropar nu - men det magiska med de här förändringarna är att de aldrig är störande. Tvärtom känns de som extra presenter: Nya karaktärer presenteras och vi får se betydligt mer av de gamla. Vem hade trott att till exempel bittra grannfrun Audrey skulle kunna bli så intressant?

Att alla skådespelarna är perfekta för rollerna gör förstås sitt till. Ricky Whittle får till både styrkan och sårbarheten hos Shadow, kompletterad med en passande nivå av "vad i helvete?" inför alla konstigheter han stöter på. Ian McShane är charmig och samtidigt opålitlig, precis som Wednesday ska vara. Emily Browning förvandlar (med manus hjälp) Laura Moon från en ganska blek gestalt till en person som både är otrevlig och djupt fascinerande. Och så vidare in i minsta biroll. Det sämsta jag kan säga om någon av dem är att en skådis i ett avsnitt har en ovanligt ful peruk.

Tyvärr är seriens främsta tillgång också dess största nackdel. Alla utvikningar är väldigt fängslande, men de drar ner tempot på huvudintrigen rejält. Efter alla åtta avsnitt i första säsongen har vi kommit kanske en femtedel in i boken (svårt att säga exakt eftersom saker inte händer i samma ordning). Jag blir lite orolig att nya tittare ska tröttna.

Det enda andra klagomål jag har är att serien ibland är lite väl belåten med sin egen estestik. Bryan Fullers fäbless för vackert kamerarbete och klara färger funkar för det mesta, men ger då och då närmast intrycket att han står och pussar sin egen spegelbild. Och det har han kanske gjort sig förtjänt av, men det kan ändå bli lite tålamodsprövande.

På det stora hela är dock serien en triumf och jag väntar redan otåligt på nästa säsong!

Betyg: 9/10





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post13