Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Den onda trollkarlen

BöckerSkapad av Sabina Johansson tor, november 29, 2018 07:50:37
Hej!



Det känns så fantastiskt att ha fått äran av Jimmy Sjökvist att få recensioner hans spännande bok och spel Den onda trollkarlen! Boken är fantastiskt skriven med mycket spänning och fartfyllda äventyr.
Man fastnar lätt i författarens värld där man får följa hur olika karaktärer tar sig igenom olika hinder när dem är på sitt äventyr till den onda trollkarlen.
Det jag uppskattar otroligt mycket med boken är hur Jimmy Sjökvist har lagt in budskap hur man ska hitta en trygghetsplats när saker blir svårt som man kan använda sig av i verkligheten. Kort spelet som är kopplat till boken som även Jimmy Sjökvist har skapat är otroligt roligt, spännande och lätt att sätta in sig i.

Boken och spelet är utvecklat av Jimmy Sjökvist och hans familj det märks hur alla har varit arrangerat och utvecklat något fantastiskt! Boken passar vuxna och barn.

Kan varmt rekommendera boken och spelet!

För att beställa gör ni det genom denna länk: http://www.seabranch.se





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post26

Golem

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, augusti 18, 2018 21:13:21


Golem
av Isaac Bashevis Singer
illustrerad av Johan Egerkrans


Judarna i Prag på 1600-talet är illa behandlade och utsätts för både rykten och annan diskriminering. När greve Bratislawski spelar bort sina pengar och skuldsätter sig hos den judiske Reb Eliezer Polner drar han nytta av fördomarna. Han gömmer undan sin dotter Hanka och hävdar att det är Polner som har mördat henne.

Rabbi Leib vill hjälpa sin vän Polner och genom ett övernaturligt besök får han en fantastisk chans: kraften att skapa en Golem av lera.

Golem är en stark och lydig tjänare till att börja med, men den som har med en Golem att göra måste se upp. Ber du honom om fel saker kan det visa sig att han inte alls är så medgörlig längre.

Boken om Golem avslutas med en lista på varför Isaac Bashevis Singer skrev för barn. Först på listan står: ”Barn läser böcker, inte recensioner. De bryr sig inte ett dyft om recensenterna.”

Singer får ursäkta att jag skriver en recension ändå. Till mitt försvar tyckte jag verkligen om boken. Grundad som den är i judisk mytologi spänner den över både saga och verklighet. Falska anklagelser om ritualmord hörde tyvärr till sådant judarna utsattes för även i verkligheten och utan någon Golem att försvara dem. Detta skapar en resonansbotten åt historien som förstärks av Singers medryckande berättarförmåga.

Det blir också rörande när Golem börjar vilja bli mänsklig och förälskar sig i den föräldralösa Miriam. Här märks släktskapet med Frankenstein (som både är efterföljare till myten om Golem och föregångare till denna bok) extra tydligt. Andra av populärkulturens monster gör sig också påminda, som King Kong till exempel.

Johan Egerkrans tecknarstil torde vid det här laget vara bekant för de flesta svenska fantasyälskare. Hans illustrationer här betonar det magiska i berättelsen och han arbetar mycket med kontraster. Den långsmala stil som är hans signum märks bland annat i Rabbi Leib, vars långa skägg får honom att se extra trollkarlsaktig ut. Golem är stor och bred med ett ansikte som liknar seriefiguren Hellboy, medan lilla Hanka är rundögd och söt som Chris Riddells barnfigurer. Resultatet är strålande på alla fronter.

Det finns mycket få plumpar i protokollet. Här och var ställer jag mig lite frågande till översättningen, men det är bara ett ställe där det är direkt störande. När Golem vill bli människa säger han bland annat: "Golem vill konfirmeras." Konfirmeras? I en text så präglad av judisk kultur och där ord som "kaddish" och "cheder" lämnas oförklarade känns det helt bisarrt att plötsligt få ett kristet uttryck istället för "bar mitzvah", ett begrepp som väl de flesta läsare känner till.

Men på det stora hela är det en bok jag verkligen kan rekommendera.

Betyg: 9/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post21

Gökungen / Cuckoo Song

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, maj 12, 2018 10:48:53

Gökungen / Cuckoo Song, av Francis Hardinge

Tris vaknar efter en svår sjukdom, eller det är i alla fall vad hennes föräldrar säger till henne. Hennes egna minnen är väldigt luddiga och att bete sig som "Tris" är inte det enklaste. Hon gör sitt bästa för att verka normal samtidigt som hon reder ut vad som hänt. Om hon bara inte vore så hungrig! Hungern verkar inte kunna hejdas av mat, så till slut äter hon vad som helst, prylar hon har ägt och älskat, bara för att få stopp på känslan.

Aggressiva lillasyster Pen hävdar dessutom hela tiden att Tris är en bedragare, inte den riktiga Tris alls. Hennes docka hävdar samma sak, vilket är ännu ruskigare, för Tris kanske inte minns så mycket, men att dockor inte kan prata, det vet hon i alla fall. Och en envis röst räknar ner varje morgon när hon vaknar: sju dagar kvar, sex dagar kvar...

Som skolbibliotekarie läser jag många böcker tänkta för mellanåldern och tidiga tonåren. Tillräckligt många för att jag ska ha vant mig vid att till och med de bra böckerna ofta är lite förenklade, svartvita och förutsägbara för en vuxen läsare.

Gökungen är ett underbart undantag. Redan perspektivförskjutningen gör sitt till. Att ha en huvudperson som redan tidigt förstår att hon själv är någon sorts övernaturlig inkräktare gör att familjedynamiken förändras. Det är inte självklart vem som är ond och god, vän och fiende - och i slutet av boken är det fortfarande inte självklart.

För den som kan sin folktro finns det bekanta inslag i mytologin, men de vävs in i någonting nytt, inte minst genom att kopplas samman med det tidstypiska i bokens 1920-tal: stumfilm, jazz, stadsarkitektur, minnen av första världskriget.

Under läsningens gång kunde jag inte räkna ut vad som skulle hända, men när det faktiskt hände tänkte jag: "Åh! Ja, naturligtvis!" Allting passar ihop, men pusslet är såpass stort och färgrikt att det blir en överraskning när bitarna faller på plats.

Enbart intrigen skulle vara tillräcklig för att ge boken ett gott betyg, men därtill kommer relationerna. Tillsammans med Tris upptäcker vi personerna runt henne, hennes mänskliga familj och den värld hon kommer ifrån, samt inte minst Tris själv. Deras beröringspunkter är ibland smärtsamma och sorgsna, ibland ett jublande äventyr och alltid ytterst trovärdiga.

Gökungen är en svår bok att prata om, just för att upptäckarglädjen är en så stor del av upplevelsen. Ändå tror jag att den skulle tåla omläsningar rätt bra, att bli granskad och analyserad i detalj. Det finns massor av infallsvinklar när det gäller familjerelationer, hur man kan bli tilldelad en roll och inte veta hur man kliver ur den och att även handlingar som sker av kärlek kan slå fel. Eller varför inte samtala om sorg, dess efterverkningar och hur man klarar sig igenom den? Eller modernitetens framväxt och hur stadsmiljö och efterkrigstid påverkar livsfilosofin? Eller var gränserna går mellan riktigt och falskt?

Framför allt är det en bok om livets gråzoner och osäkerhet.

En sak kan vara lika bra att säga från början: Det är inte någon skräckhistoria. Vissa inslag är lite kusliga, inte minst känslan av att inte veta vem man är och varför monstruösa saker sker med en, men ska boken räknas till någon särskild genre är det närmast urban fantasy. Jag skulle visserligen inte sätta den i händerna på de allra yngsta läsarna, men det beror mest på att de med största sannolikhet inte skulle förstå den. Skrämda skulle de förmodligen inte bli.

Tidigare har jag bara läst Mosca Mye och de bannlysta böckerna av samma författare. Den var jag inte så väldigt förtjust i, men nu längtar jag efter att upptäcka mer. Lögnernas träd verkar många tycka om, jag kanske testar den härnäst.

Jag funderar på om det finns något i boken som hindrar mig från att ge Gökungen högsta betyg, men jag tror inte det. För den som gillar genren, längden och svårighetsnivån (lagom för en läshungrig tolvåring) är den helt enkelt strålande.

Betyg: 10/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post19

Magnus Chase and the Gods of Asgard

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe mån, januari 01, 2018 16:39:30


Magnus Chase and the Gods of Asgard
av Rick Riordan

Delar:
The Sword of Summer (Krigarens svärd)
The Hammer of Thor (Tors hammare)
The Ship of the Dead

Sextonårige Magnus Chase har levt på gatan sedan hans mor dog. En dag dyker plötsligt hans släktingar upp och letar efter honom. Magnus blir misstänksam och försöker ta reda på vad som egentligen pågår. Hans morbror Randolph varnar honom för att han är i fara och kanske ligger det något i det, för inte långt därefter blir Magnus dödad av en eldjätte.

Där hade sagan kunnat sluta. Men istället hamnar Magnus i Valhall, som en av flera nya enhärjar. De andra i Valhall är dock inte särskilt imponerade av hans hjältemod, så nu måste han bevisa att han faktiskt hör hemma där – och dessutom rädda världen och lite sånt småkrafs.

Rick Riordan är mest känd som skaparen av Percy Jackson. Jag läste första boken i den serien för ett antal år sedan och tyckte väl att den var helt ok, lite småtrevlig sådär, bra nog att rekommendera till barn som vill ha något nytt att läsa efter Harry Potter, men inte lockande nog att fortsätta läsa själv.

Men jag blev nyfiken på Magnus Chase och ville testa Riordan igen. Det är jag glad att jag gjorde! Riordan har vässat sin berättarförmåga på flera sätt. Mest märks det på humorn, som utvecklats till den grad att äventyret stundtals får inslag av ren slapstick. För mig, som är uppvuxen med Peter Madsens Valhallserier, är den vanvördiga inställningen till de nordiska gudarna en stor del av charmen. Inte minst Tor är lika bullrig och småkorkad som i Madsens version. Den största skillnaden mot Valhall är att gudarna har anpassat sig till nutiden, med allt vad det innebär av TV-tittande, selfies och powerpoint-presentationer.

Som med all humor passar den förstås inte alla. En talande get försöker förbli oupptäckt i människornas värld och tar därför på sig en trenchcoat. Roligt? Eller enbart tramsigt? Om svaret blir det senare kanske böckerna inte är för dig.

Karaktärsteckningen har också utvecklats. De mänskliga/dödliga personerna behandlas med mer ömsint allvar än gudarna, även om det finns gott om humor även här. Magnus är både varmhjärtad och rapp i käften, och han omges av ett gäng färgstarka figurer som det är ett nöje att lära känna. Det finns också en mångfald som inte bara syns på ytan, utan ger avtryck i hur historien utformas. Ta till exempel valkyrian Samirah, som är muslim. Det ger förstås upphov till en del filosofiska funderingar kring hur man kombinerar tron på en enda allsmäktig Gud med ett fornnordiskt liv efter döden. Även på ett praktiskt plan gör det skillnad: en kamouflage-hijab är bra att ha när man ska gömma sig för fiender.

Andra favoriter är den döve alvtrollkarlen Hearthstone och den modeintresserade dvärgen Blitzen, som har den raraste vänskapen mellan alv och dvärg sedan Legolas och Gimli. (Och liksom i fallet Legolas och Gimli kan läsarna ha olika uppfattning om huruvida det verkligen rör sig enbart om vänskap.) Och går man vidare till bok nummer två så kommer... men det är nog bäst att inte avslöja för mycket.

Min allra största favorit är nog ändå svärdet som välförtjänt fått ge namn åt den första boken. Däremot måste jag klaga på den svenska titeln: varför ”Krigarens svärd”? Jämfört med engelskans ”The Sword of Summer” är det oerhört intetsägande, för att inte tala om direkt missvisande. Slentrianmässig krigarfantasy är det inte frågan om här.

Men visst finns det en hel del stridsscener, både allvarliga sådana och på skämt. (Lunchbuffé till döds är ett stående inslag i Valhall.) Uppdragen som Magnus och hans vänner får är spännande nog, men vägen dit är ändå huvudsaken. De hinner med att möta många mytologiska personer, vilket gör att böckerna till råga på allt annat är en utmärkt introduktion till nordiska myter för barnläsaren, såväl som full med blinkningar till den som redan har stenkoll på gudarna.

Jag läste igenom de tre böckerna i ett nafs och vill gärna ha fler så snart som möjligt, men under tiden får jag väl ge Riordans tidigare böcker en ny chans.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post16

The Hanging Tree

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe lör, december 30, 2017 14:45:42

The Hanging Tree
av Ben Aaronovitch


Det här är sjätte boken i serien Rivers of London. Serien inleddes med att Londonpolisen Peter Grant blev rekryterad till en magisk polisavdelning, som huvudsakligen består av honom själv och hans chef, Thomas Nightingale. Nightingale är officiellt (om än inte i praktiken) Storbritanniens siste aktiva trollkarl, och liksom Merlin har han den egenheten att han åldras baklänges. Peter fortsätter att samarbeta med sina forna kollegor, vilket gör att seriens personer blir en lyckad blandning av vanliga poliser och magiska figurer. Det är med andra ord urban fantasy av en mycket brittisk typ: oglamorös, klassmedveten och rolig.

I denna del bryter sig ett gäng ungdomar in i en lyxlägenhet och har fest. Under festens gång dör en ung kvinna, Christina Chorley, av en överdos. Normalt sett skulle det vara ett rutinärende för den vanliga polisen, men det finns ett problem: en av gästerna på festen är dotter till Lady Ty, en av Londons flodgudinnor. Lady Ty kallar in Peter och ger honom ett tydligt uppdrag: se till att hålla hennes dotter utanför, till varje pris. Peter

I grund och botten är jag väldigt förtjust i Rivers of London-serien. Böckerna har trevliga karaktärer, ett snärtigt språk och en samtidigt fantasifull och vardaglig användning av magi. Men här kan jag inte låta bli att tycka att historien går på tomgång. Det finns inte så många bra scener för de olika karaktärerna, och inte lika mycket humor som vanligt, utan det mesta krutet läggs på intrigen. Inget fel i det, men jag blir inte särskilt intresserad av Christina Chorleys öde. Det verkar inte författaren vara heller, eftersom han snart glider över i jakten på The Faceless Man, huvudskurken i serien som lekt katt-och-råtta med Peter Grant och Thomas Nightingale i bok efter bok. För den som är väldigt engagerad i att få reda på hans identitet är denna bok säkert en höjdpunkt. Själv tröttnade jag.

Naturligtvis finns mycket av det jag gillar i böckerna fortfarande kvar, inte minst Peters tendens att bli intresserad av lite vad som helst som finns framför honom, oavsett om det har med fallet att göra: historia, arkitektur, hur det där med magi egentligen fungerar. Favoriten i den här boken är nog hans beskrivning av planlösningen till One Hyde Park: ”it looks like two Star Destroyers have backed into each other during manoeuvres.”

Fast den allra roligaste biten är ofrivillig humor, när Peter beskriver sin flickvän i halvklätt skick: ”She turned to look at me, wearing just her knickers and the red silk bra that I knew for a fact she'd nicked from her sister Effra and was two sizes too small.” För den som själv har använt behå är situationen ungefär lika sannolik, och lika sexig, som att någon med flit skulle trippa runt i skor som är två storlekar för små.

Jag vet inte riktigt om den passagen ska räknas som ett plus eller minus – aningslösheten vägs upp av underhållningsvärdet, så det går nog jämnt upp.

Än svårare är det att avgöra på vilket sätt min åsikt om de tidigare böckerna påverkar min inställning till den här. Är jag ovanligt hård mot den för att jag har vant mig vid charmen och förväntar mig mer, eller är jag tvärtom välvilligt inställd och därför extra snäll? Jag vacklar lite i fråga om betyget, men bestämmer mig för det snällare alternativet: 6/10.







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post15

Ordbrodösen

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe sön, maj 07, 2017 20:35:05

Ordbrodösen
av Anna Arvidsson


Överhajp är farligt. Hur ofta händer det inte att något verk beskrivs som så FANTASTISKT bra, så UNDERBART och sedan när man sitter där med alla sina förhoppningar visar det sig vara... helt okej.

Precis så känner jag inför Ordbrodösen.

Kvinnorna i Alba Vinters familj har speciella krafter: de kan skriva befallningar som människor sedan är tvungna att lyda. Det fungerar bara i skriven text och bara om mottagaren kan läsa och förstå, men om de förutsättningarna är uppfyllda går det att få någon annan att göra nästan vad som helst. Mottagaren vill inget hellre än att lyda.

På sin artonårsdag ska Alba också få sina krafter och bli en sådan ordbrodös, men något går fel. Under ritualen händer absolut ingenting. Alba har misslyckats och vet först inte alls varför, men så småningom börjar hon förstå att det finns en stor hemlighet i hennes familjehistoria.

Det är en spännande och medryckande berättelse som går fort att läsa. Konceptet med ordbrodöserna är intressant och även om det finns gott om släkter med hemliga magiska krafter i litteraturhistorien håller familjen Vinter sig väl mot konkurrenterna. Detaljerna med utvikningar till andra tider och platser på jorden gör väven bakom ordbroderierna desto starkare, sannolik och värd att utforskas ytterligare.

När själva intrigen tar fart blir det däremot rätt mycket en standardhistoria där det gäller att komma fram till de hemliga lösningarna innan de okända fienderna gör det. Som gammal läsare av pusseldeckare förundras jag över hur snabbt personerna litar på varandra. "Tro inte att något är sant bara för att en enda person har sagt det" förmanade Hercule Poirot på sin tid - men här tror folk villigt på det andra säger även utan befallning från ordbrodöser, och har i stor utsträckning rätt i sin tillit. Folk gör en hel del misstag i sina slutledningar, men ljuga? Njääää...

Karaktärerna är rätt anonyma och hamnar snabbt i bakgrunden till sanningsjakten. Mängder av Vintersläktingar skymtar förbi utan att förses med några personlighetsdrag över huvud taget. De mer väsentliga personerna får ett eller två drag och så får det räcka med det. Det finns en pliktskyldig kärlekshistoria som inte ens når upp till rumstemperatur och mest verkar vara ett sätt att komma på ett nytt användningsområde för en karaktär som inte längre behövs för handlingens skull.

Att skurkarna inte syns till förrän precis i slutet är förstås traditionell skräckfilmsteknik och funkar bra så länge de bara märks genom effekterna deras ordbroderier har på offren. Men som så ofta är fallet med ett sådant spänningsgrepp innebär det också att deras faktiska uppdykande blir ett antiklimax.

Några referenser till populärkultur droppas men dessa verkar mer höra till författarens generation än karaktärernas, vilket gör att de närmast bryter illusionen. När det kommer en blinkning till Maria Gripes Skuggserie faller plötsligt polletten ner och jag förstår varför allt känns så välbekant. De senaste åren har det kommit en mängd mysrysare för mellanstadiet, klart inspirerade av Gripe. Fastän Arvidsson vänder sig till en äldre läsekrets och det övernaturliga inslaget är mer uttalat påminner hon starkt om Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, Katarina Genar och så vidare. Hon är varken sämre eller bättre än de andra - ingen av dem har riktigt det sinne för atmosfär och den djup i tematiken och karaktärsutvecklingen som gjorde Maria Gripe till en författare värd att minnas. Eftersom det här är Arvidssons debutbok finns det gott hopp om att hon så småningom kan nå det där lilla extra, men hon är inte där än.

Det finns många som har överöst den här boken med lovord. Flera av dem har sagt att de inte brukar tycka om fantasy annars. Om Ordbrodösen kan ge dem lite välbehövlig magi är det ju ett gott betyg i sig.

Mitt eget blir bara 6/10.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post11

Every Heart a Doorway

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe sön, april 23, 2017 18:04:19

Every Heart a Doorway

av Seanan McGuire

Litteraturen och filmen är full med barn – mest flickor, men även pojkar – som hittar magiska dörrar till andra världar och har alla möjliga äventyr innan de i slutet av berättelsen återvänder hem.

Men sedan då? Efter att ha varit med om alla dessa underliga saker, hur ska de någonsin kunna passa in i den vanliga världen igen? Särskilt om de faktiskt trivdes bättre på andra sidan den magiska dörren?

Eleanor West, som själv var en sådan flicka en gång i tiden, har en skola för sina unga gelikar. Hit kommer Nancy, som har tillbringat lång tid i De Dödas Salar och tycker att de levande är alldeles för färgglada och rör på sig för mycket. I skolan möter hon andra med liknande problem, som skulle göra allt för att komma tillbaka till de magiska världarna igen. Till och med gå över lik...

Idén är spännande och väl genomtänkt. Här finns många detaljer som visar hur de olika världarna är uppbyggda och det känns trovärdigt i all sin underlighet. Nancys vanor och tankar som hon har lärt sig hos de döda framställs på ett naturligt och intresseväckande sätt och hennes svårigheter att lämna sina upplevelser bakom sig är fängslande och väcker sympati.

Annars är bokens största problem att den ibland blir tyngd av förklaringar. Lite ligger det i formatet – elevernas äventyr ligger till stor del bakom dem, vilket innebär att de pratar en massa om platser vi inte får se. Indelningen av världarna i olika kategorier, i sig ganska intressant, får också rätt stort utrymme. Allra mest expositionsartad är kanske Nancys beskrivning av sin asexualitet, där författaren vill vara alldeles alldeles säker på att vi verkligen förstås precis hur det funkar. Vilket kanske fortfarande behövs, men jag hoppas att författare i framtiden kan utgå ifrån att läsarna är något mer insatta.

Förklaringstätheten blir lite extra märkbar eftersom boken är så kort. Ofta är böcker för långa, med onödiga sekvenser för att fylla ut sidorna (för att inte tala om alla dessa trilogier som bara har tillräckligt material för en bok om ens det). Den här kunde däremot ha mått bra av sådär hundra sidor till, för att utveckla karaktärerna och intrigen lite mer. Den deckargåta som utgör bokens andra del hinner knappt ens börja förrän den är över, och de elever som har varit i sinsemellan så olika världar verkar ändå, under ytan, till stor del rätt lika varandra. En av flickorna som varit i en nonsensvärld har fortfarande en hel del nonsens över sig, men många av bipersonerna pratar och beter sig ungefär likadant vare sig de har varit i nonsens- eller logikstyrda världar, hos älvor, skelett eller skräckfilmsfigurer.

Lite grann känns boken som ett tankeexperiment: ”Vore det inte häftigt om...” och så fort, fort skissa upp världarna, personerna och intrigen tills man kommer till slutet. Så, klart.

Men det är onekligen ett intressant tankeexperiment, spänningen hålls uppe och flera av personerna vill jag veta mer om. (Till exempel Kade, som blev utslängd av älvorna när de insåg att han trots sitt yttre inte var en flicka.) Att vilja ha mer är ju inte direkt något negativt. Så på det stora hela rekommenderar jag den här boken. Det ska komma en uppföljare senare i år, om systrarna Jack och Jill. Den ser jag fram emot!

Betyg: 7/10







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post10

The Darkest Part of the Forest / Den mörkaste delen av skogen

BöckerSkapad av Katarina Hjärpe mån, april 17, 2017 20:08:55


The Darkest Part of the Forest / Den mörkaste delen av skogen

av Holly Black

Invånarna i den lilla amerikanska byn Fairfold vet mycket väl att stället kryllar av älvor - den gammaldags sorten som stjäl barn och gör så att mjölken surnar. Ibland blir någon turist mördad, men tja, turister är så korkade. Bete dig inte som en turist, bara! Var artig mot älvorna, men säg aldrig "tack", låt dem aldrig ge dig något att äta och försök aldrig öppna glaskistan ute i skogen, den där med en sovande älvpojke i.

Sextonåriga Hazel Evans slöt ett förbund med älvorna för flera år sedan och har väntat sedan dess på att de ska kräva in betalningen. En morgon när hon vaknar har hon gyttja kring benen och glasskärvor i händerna. Hon har inget minne av vad hon har gjort under natten, men glaskistan i skogen är krossad och tom.

Holly Black återvänder här till älvamytologin från sin debutbok "Mörkrets tjänare" (Tithe) och dess uppföljare, men denna historia är helt fristående med bara ett par blinkningar till de tidigare böckerna.

Sammansmältningen mellan en vanlig amerikansk by och de mytologiska aspekterna är skickligt gjord. Glaskistan är till exempel innan den krossas en samlingsplats för byns tonåringar där de kan festa, sitta och hångla, klottra meddelanden och så vidare. Uppväxtproblem som syskonrivalitet blir så där extra jobbiga när man slänger in saker som magiska krafter och bortbytingar.

Eftersom namnen på de olika sorternas älvor framför allt är kopplade till den brittisk-irländska mytologin blir jag lite nyfiken på hur de hamnade så långt hemifrån. Flyttade de tillsammans med människorna, som i Amerikanska gudar, eller använder de portaler, som i Stad av skuggor, eller är älvfolk sig lika överallt? Bortbytingstemat kopplas till yoruba-sagor, så kanske är tanken att samma sorts varelser finns över hela världen men ges olika namn på olika språk.

Mysteriet med pojken i glaskistan och Hazels försvunna minnen är en spännande ingång till berättelsen, som vecklar ut sina komplikationer på ett trovärdigt och engagerande sätt. När jag läst färdigt boken blev jag sugen på att läsa om den igen, bara för att se hur allt hängde ihop, nu när jag visste sanningen.

Karaktärsteckningen är kanske inte världens mest djuplodande, men personerna är ändå trevliga att tillbringa några timmar tillsammans med. Hazel är en modig och stark huvudperson utan att falla in i rollen som stereotyp "action girl". Jämfört med många andra ungdomsromaner i fantasygenren är också kärlekstemat betydligt mer nedtonat. Det finns två viktiga romantiska förhållanden, varav det ena homosexuellt (och skrivet på ett befriande självklart sätt), men de spelar en mindre roll jämfört med karaktärernas egna personliga utveckling och själva den magiska intrigen.

För den som gillar modern tonårsfantasy kan jag varmt rekommendera denna bok. Utan att direkt vara banbrytande använder den ändå sin genre på ett fräscht sätt som inte känns förutsägbart. Jag har läst den engelska versionen, men boken finns nu också på svenska och om inte översättningen är rent bedrövlig borde den vara läsvärd på båda språken.

Betyg: 8/10

Katarina Hjärpe







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post8