Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

Röjar-Ralf kraschar internet – Röjar-Ralf 2

FilmerSkapad av Daniel Onemark ons, februari 13, 2019 20:39:00

Jag garvade så tårarna sprutade. Varenda en av de kvarvarande biografbesökarna tittade antagligen på mig med en besynnerlig blick. Kanske undrade de om jag tagit mig en stänkare innan föreställningen. Nej, det är så mycket enklare än så. Ett sådant skrattanfall hände av en så enkel anledning som att jag helt missat att se trailern för Ralph Breaks The Internet (eller titeln i rubriken, om du som jag föredrar svenska). Det betalade av sig när vi nu satt i eftertexterna.



Det är nu elva månader sedan denna första spoilertastiska trailern släpptes och gjorde fans av Disney, Ralf och skämt om fjärde väggen (den mellan publik och filmkaraktärer) glada som spelmän. Filmen kom sedan ut på bio i slutet av november förra året. Här i Sverige fick vi dock vänta ända till 1 februari för att få ta del av Ralfs och Vaniljas senaste eskapader. Nåja, dubbning måste ju få ta sin tid, och liknande hände trots allt även med Frost när det begav sig.

Som kanske syns i första stycket så har det här varit värt den extra väntan – åtminstone om du lyckats hålla dig någorlunda fri från element som förstör överraskningen. För Röjar-Ralf 2 är full av dem. Massvis med intern(et)humor och högst medvetna referenser med så många glimtar i ögat att en kan bli snöblind för mindre. Problemet är att det är lite samma sak som första filmen. Den största skillnaden är att humorn baseras på internetkultur i stället för spelkultur, och för många känns det säkert som ett nedbyte. Är du inte en av dem har du dock mycket roligt framför dig.


Under den muntra ytan

Under en välpolerad yta av bjärta färger och skön humor utspelar sig en berättelse som kan vara den mest familjevänliga och nyttiga denna sidan millenniet. Denna berättelse tar vid sex år efter den första filmen. Lika mycket tid har alltså förflutit i filmens universum som i vårt eget (ungefär), vilket är ett lysande knep för att få tittarna att identifiera sig med händelseflödet. På dessa sex år har Ralfs och Vaniljas vänskap växt sig stark, men det har även hennes vandringslust och önskan om något mer. Lite som en typisk Disney-prinsessa, kort och gott. Ralf vill inget hellre än ge henne det hon så innerligt önskar och försöker göra hennes spel, Sugar Rush, mer intressant. Tyvärr tar det hela en ände med förskräckelse och arkadmaskinen går sönder. Hellre än att beställa en dyr reservdel väljer ägaren att koppla ur Sugar Rush och börja planera att lämna kabinetten till återvinning. Men Ralf vägrar ge upp och får den genialiska idén att buda hem den där dyra reservdelen själv (via Ebay, så klart). Filmens titulära internetutflykt är därmed ett faktum.

I den här enkla berättelsen ryms flera bra sensmoraler och filmen bär dessa som ärobroscher. Det kan tyckas vara lite för uppenbart hur författarna vill att en vänskap ska fungera eller hur ömsesidig respekt ska vara, men det är så ”wholesome” att det är svårt att inte älska. Det påminner en dessutom om att saker faktiskt har hänt även i filmuniversumet sedan den första filmen. Ralfs karaktär har totalt stagnerat, medan Vaniljas blivit mer äventyrlig. Det är lite som att se första filmen igen, fast med karaktärerna i ombytta roller. Detta är på både gott och ont, så klart, men Röjar-Ralf 2 kanske levererar ett något starkare budskap än sin föregångare. Det märks att det är kreatörerna bakom Zootropolis som sköter rodret.


Sammanfattning: Ralf kraschar internet är en riktigt rolig och nyttig film. Som uppföljare kan den dessvärre kännas som ett nedköp för en del tittare. Oavsett publik så finns här dock en helylle sensmoral att inhämta, tillsammans med generösa mått humor och mycket hjärta. Sitt kvar hela eftertexterna.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post29

Aniara

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 04, 2019 21:14:05



För att börja med en rejäl brasklapp: Det är nog tjugo år sedan jag läste Aniara. Jag minns premissen och några av personerna, men inte så mycket mer. Därför kan jag inte säga hur filmen Aniara står sig mot originalet.

Som film på egna ben står den sig bra. Efter närmare två timmar traskar jag något betryckt ut ur biosalongen med hjärnan full av frågor som: Vad gör livet värt att leva? Går det att finna mening i en färd som inte leder någonstans? Hade Sartre rätt i att "helvetet är andra människor" och är i så fall paradiset det också? Är katastrofen oundviklig eller går det för mänskligheten att ändra kurs?

Nåja. Filmen kan väl inte ta all ära för mitt filosofiska tungsinne - när tankarna väl börjat snurra spinner de vidare rätt bra på egen hand. Men den var onekligen bra på att starta dem.

Aniara: ett rymdskepp på väg mot Mars eftersom jorden har blivit obeboelig. Exakt vad som har hänt framgår inte, antyds bara genom bilder under förtexterna (som liknar eftertexter) och i personers minnen, samt genom de ärrade ansikten som bärs av flera bipersoner och statister.

Vad det än är finns förströelser kvar: spel, alkohol, shopping och restauranger - samt Mima, en artificiell intelligens som visar vackra minnen ur jordens förflutna.

Mima styrs av Mimaroben, i filmen också kallad MR och spelad med fingertoppskänsla av Emelie Jonsson. Hon har ett ganska lugnt jobb fram till dess att skeppet hamnar ur kurs, utan bränsle. Det kan inte vända utan är på väg ut i yttre rymden, kanske i åratal. Kanske för alltid. Allt fler vill använda Mima för att fly undan sin ångest. Till sist orkar Mima inte hantera mer smärta längre utan ger upp och dör. Vad ska man nu ta sig till? Be, knulla, dansa, droga ner sig, skaffa barn? Satsa allt på en räddning eller ge upp helt?

Det är väl ingen direkt spoiler såhär efter drygt 60 år att säga att för Aniara finns det till slut inget hopp. Frågan är väl snarast om det också gäller oss.

Filmen har fått bättre recensioner i Sverige än utomlands än så länge och det finns nog flera anledningar till det:

1. Ren patriotism. Vi gillar när svenska filmskapare testar något nytt och det fungerar. Svensk science fiction är inte något vi är bortskämda med, i synnerhet inte i den här klassen.

2. Vi vet mer eller mindre vad vi har att vänta oss. Även om inte alla svenska biobesökare har läst Aniara känner nog de flesta till att Harry Martinson var en nobelpristagare som skrev ett dystert allegoriskt epos om rymdskeppets färd mot ingenstans. Vi kräver därför inte särskilt mycket intrig eller spänning utöver det, eller för den delen någon ingående skildring av det vetenskapliga i science fiction. Ibland tänjs förvisso trovärdigheten: har Aniara ens FÖRSÖKT kontakta någon på Mars och berätta vad som pågår? Men för det mesta spelar det ingen roll. Stämningen och frågeställningarna är det viktiga.

3. De kulturella och språkliga nyanserna. Filmen innehåller en genomgående vardaglighet (interiörerna är till exempel inspelade på shoppingcenter och finlandsfärjor) som jag tror blir mer omedelbar för svenskar. Skådespelarnas små gester och tonfall gör också mycket för att ge liv åt personerna, som inte i sig själva har särskilt många karaktärsdrag. Det jobbet sköter de flesta av dem väl - men med små medel, snarare än dramatiska brösttoner.

Dramatiska scener är för övrigt något även besättningen på Aniara helst vill undvika. Den som visar opassande känslouttryck hänvisas snabbt till Mima, droger eller, om allt annat misslyckas, röjs undan med våld. Det kan nog göra sitt till, när det gäller uppkomsten av självmord och kultorgier.

Scenen med kultorgien hör förresten till filmens smått humoristiska ögonblick. De är inte många, och humorn är nattsvart, men den finns där.

Då och då kommer också enstaka strofer ur Harry Martinsons text. Varje gång är de oerhört drabbande:

"Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och bäckar flydde

för människan: askans konung."

Den situation som Aniara målar upp är lika bekant nu i tider av klimatångest och växande fascism, som den var under den tid då Martinson skrev. Samtidigt inger det paradoxalt nog en sorts hopp. Ångesten är densamma - men än så länge finns vi fortfarande kvar.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post28

Vuelven / Tigers Are Not Afraid

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, december 09, 2018 19:10:08

En mexikansk skolklass får i uppdrag att räkna upp olika sagofigurer och att sedan skriva en egen saga. Estrella börjar skriva sin, om en prins som vill vara en tiger, men har inte hunnit långt förrän kulor smattrar genom fönstret. Barnen slänger sig skrikande ner på golvet och den livrädda läraren ger Estrella några tavelkritor: "Här! Tre önskningar!"

Senare, när Estrella kommer hem till lägenheten, är mamma inte där. Timmarna går, Estrella blir allt hungrigare och använder till sist den första kritan för att önska att mamma ska komma tillbaka. Och det gör mamma. Enda problemet är att hon redan har blivit dödad av drogkartellen... Den livrädda Estrella flyr för spöket och slår sig ihop med ett gäng gatupojkar som redan lyckats reta upp gangstrarna på egen hand. Här handlar det om att överleva, och det går inte att lita på några önskningar.

Tigers Are Not Afraid är en magisk film om en brutal verklighet. Här finns många inslag av magisk realism: spöken, drakar, tecknade tigrar som får liv och naturligtvis de tre önskningarna. Samtidigt finns det en absolut trovärdighet i händelseförloppet. Estrella och de andra barnen i huvudrollerna är helt fantastiskt spelade. I efterhand har jag fått reda på att regissören aldrig visade manus, utan spelade in scenerna i kronologisk ordning och lät barnen reagera på dem. Det förvånar mig inte; de är äkta i varje ögonblick. (Mitt enda egentliga klagomål är att folk på film fortfarande inte har lärt sig att sätta telefoner på ljudlöst, och det är ju bara en detalj i sammanhanget.)

Filmen har lovordats av både Stephen King och Guillermo del Toro och fått vissa jämförelser med den senares alster, framför allt Pans Labyrint. Likheten ligger framför allt i att de värsta monstren är mänskliga. Även om denna film är mer nedtonad både i stil och våldsskildringar finns också här skurkar som torterar folk till döds och inte drar sig för att skjuta barn. Det går inte ens att avfärda hemskheterna med "det är bara på film" för det är inte bara på film.

Ändå finns det hopp. Det är trots allt en saga och som i alla sagor kan skurkarna besegras - till ett högt pris.

Det är en tung film, det går inte att komma ifrån. Samtidigt är den så oerhört rik, medkännande och vackert gjord att jag vill rekommendera den till alla och envar.

Vilket ger upphov till ett problem: Den har ingen internationell distribution. Den dyker upp på festivaler här och var världen över och det finns en mexikansk dvd (på spanska, i region 4), men det är allt.

Är det lönt att recensera en film som är så svår att få se?

Nå, för att vända på det: Är det lönt att recensera årets bästa film?

Där måste svaret ändå bli ja.

Själv såg jag filmen på Fantastisk Filmfestival i Lund, där jag var långt ifrån den enda som snyftade i salongen. Den vann också publikpriset med perfekt resultat, det vill säga att varenda en som såg filmen gav den en femma.

Ungefär likadant har det gått på massor av genrefestivaler. Filmen har fått över tjugo priser och det skulle inte förvåna mig om det kommer fler. På Rotten Tomatoes har den 97% godkänt.

Allt som behövs nu är att distributörerna får ändan ur vagnen.

Betyg: 10/10


(Se trailern här)




  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post27

Bleach (live-action)

FilmerSkapad av Daniel Onemark mån, oktober 08, 2018 20:16:14

Anime som tar klivet över till spelfilm är en växande trend i mediet. Fullmetal Alchemist, Blade of the Immortal, Ghost in the Shell och Gantz har alla i någon form migrerat medium, inte sällan flera gånger. Det här handlar om helt olika produktionsvärden; live-action av FMA och Blade är producerade i Japan av (mestadels) japaner, GitS är en Hollywood-produktion och Gantz: O är en datoranimerad film (som dock tagit hjälp av rörelser från riktiga skådespelare för att uppnå sina visioner, varför jag dristar mig att inkludera den här). Den senaste i raden av dessa är ingen mindre än Bleach. Studion som tagit sig an denna mastodont till franchise är Cine Bazaar, med uppbacking av Netflix och Warner Bros.




Bleach är ingen främling inför biografer. I animerad form har den inte mindre än fyra filmer av varierande kvalitet i bagaget. Att göra live-action av just den actiontunga genren med målgruppen unga killar, shounen, hör dock till ovanligheterna. Berättelserna brukar nämligen ta flera år att få klara och kantas av mycket långsamt berättande kännetecknat av nu-tänker-jag-bli-allra-bäst-scenarier. Hur tar man en sådan berättelse och krymper ner den till en speltid på strax över 100 minuter? Svaret att man helt enkelt inte gör det utan grova ingrepp – men då kommer följdfrågan: Hur omfattande blir dessa?

Berättelsen

Ichigo är en tonåring som kan se andar. Han bor i staden Karakura med sin pappa och sina två systrar och har på ytan ett rätt gott liv. Han dras dock, ironiskt nog, med hjärnspöken. Han beskyller sig själv för sin mors död, vilken tycks vara relaterad till hans förmågor. En kväll stöter han på liekvinnan Rukia. De två hamnar snabbt i en strid på liv och död med en ond ande, eller ihålig, och hon tvingas be honom om hjälp. Sagt och gjort lånar han en del av Rukias kraft, men råkar i stridens hetta absorbera nästan hela. Efter striden går mycket av filmen ut på att Ichigo måste träna som lieman och förvisa andra ihåliga till eftervärlden för att kunna ge tillbaka krafterna utan att själv stryka med.

Så här långt är Bleach en adaptation nästan scen för scen och replik för replik av sitt källmaterial (vilket jag här anser är animeserien). Vi är gott och väl över mittstrecket innan skillnaderna börjar märkas. Det gör det väldigt svårt att se vart handlingen är på väg, även för mig som van tittare. Filmen kan sägas sammanfatta seriens första enhetliga ark med en hel del kreativa friheter tagna under andra halvan. Det innebär att det är fans av källmaterialet som har störst behållning av filmen, eftersom mycket av det bakomliggande universumet antingen aldrig förklaras, eller trycks in med kofot och skohorn.

Näst intill varenda bi- och stödroll är närvarande i någon form: Chad, Orihime, Ishida, Urahara, Byakuya och Renji. Karaktärerna är än mindre komplexa än genren brukar erbjuda; framför allt Byakuya och Renji målas upp som otvivelaktig ondska, vilket känns väldigt trist. Flertalet av dem är dessutom fruktansvärt underanvända, om än av förklarliga skäl som att de blir relevanta först senare i mangan och animen. Visst kan man försvara detta med och sätta sitt hopp till en eventuell uppföljare, men det är ett cyniskt och högst provokativt sätt att se på film – tillika en urbota dålig ursäkt. Som det är så har vi en bunt sociala enstöringar vars kopplingar till Ichigo såväl som till filmens intrig känns högst … ihåliga.

Cinematografi

Rent ljud- och bildmässigt är Bleach en blandad kompott. Bilden är ren och passar skådespelet, som är något mer västerländskt teatraliskt än vad det brukar vara i adaptationer från anime. Kameraarbetet är väldigt kompetent och till och med riktigt bra, fram till slagsmålen. Där får både koreografi och kamera fullständig härdsmälta emellanåt. Den tunga action som utmärker animeserien har alltså översatts rätt styltigt och saknar känsla. Känsla av desperation, känsla av jävlar-anamma, och framför allt känsla av nu-ska-du-få-se-på-fan lyser alla med sin frånvaro. Kanske har det att göra med att Number One, en av seriens mest ikoniska låtar, saknas i filmens ljudspår. Det som finns här är i och för sig inte helt fel: lite halvtöntig, halvcatchig japansk hiphop, men i slutänden inget som stannar hos en. Det gäller för hela ljudmattan, som likt sin koreografi helt saknar tyngd. Under slagsmålen förväntar jag mig maffiga slag med ett rejält ”oomf” och blir nästan förbluffad av min egen besvikelse när det låter som en stor badboll möter en saccosäck.

Bleach har utan tvekan sin gyllne tid bakom sig. Att en film som ska försöka fånga denna tid gör ett så hafsigt jobb vittnar mer än väl om hur franchisen förlorat sin relevans i dagens medielandskap. Störst behållning av filmen har som sagt återkommande fans. Samma fans gör dock bättre i att bara se om animen eller läsa om mangan och sluta där den blir dålig (i animens fall vid första fillerarket).

Se hellre: Gantz: O, Death Note (ja, jag sa det)



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post24

Gräns

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, september 03, 2018 19:48:16



Tina jobbar för tullen, där hon har en stor nytta av sin förmåga att lukta sig till vad människor känner. Annars är hennes liv ganska grått och tråkigt - hennes inneboende/halvpojkvän är tölpig, hans hundar hatar henne och hennes pappa håller på att bli dement. Dessutom lider hon av sitt avvikande utseende - "ful och konstig människa med kromosomfel" som hon beskriver sig själv.

Så dyker Vore en dag upp i tullen. Vore liknar Tina, luktar spännande och tycker inte alls att det är något fel på Tina. Tvärtom. Hon är precis som hon ska vara, men det hon ska vara är inte alls människa.

Redan innan Gräns hade svensk premiär höjdes den till skyarna av recensenter, fick pris i Cannes och utsågs till Sveriges Oscarsbidrag. Vilket leder till den uppenbara frågan: Är den överhajpad?

Nåja, lite kanske. Men det är verkligen en mycket bra film. För den som läser fantasylitteratur till vardags är det kanske inga jätteöverraskningar den kommer med, men på stora duken är det ändå rätt ovanligt att se en så pricksäcker blandning av diskbänksrealism och övernaturliga inslag, i synnerhet från Sverige.

Ett tidigare exempel är förstås "Låt den rätte komma in", också den baserad på en historia av John Ajvide Lindqvist. Men själva stämningen i filmen är nog ännu mer lik Ali Abbasis förra långfilm, gravidskräckisen "Shelley". Också den var i stor utsträckning ett relationsdrama, där vänligheten kan dölja en självisk hänsynslöshet, allt i en vacker skogsmiljö.

Till skillnad från de båda nämnda filmerna är Gräns inte alls en skräckfilm. Det obehag som emellanåt finns ligger på ett mer vardagligt plan. Hur behandlas den som är annorlunda? Vad händer med barn som ingen bryr sig om? Vad är mest mänskligt, att vilja göra gott, eller att göra illa? Det är alldeles för lätt att dra paralleller till verkliga fall.

Några har kallat Gräns en kärlekshistoria, vilket förstås på sätt och vis stämmer, men framför allt är det en film om att finna sig själv. Eva Melander som Tina fyller ut sin roll med trovärdighet i minsta tum - den undertryckta sorgen och ilskan, glädjen hon knappast trodde fanns, den värme hon trots allt har kvar. Hon fångar tag i en tvärs igenom den skickligt lagda masken. Skådespelarna runt omkring är lika bra och de omges av djur, varelser och scenografi som skapar en värld man utan problem kan stiga in i. Allra helst i någon av skogsscenerna, då Tina kliver ur sin instängda roll, ut bland de vilda djuren, där hon äntligen kan slappna av.

Mänsklig kanske hon inte är, men oerhört lätt att relatera till.

Betyg: 8/10





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post22

The Shape of Water

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 19, 2018 21:09:32

Tiden är 1950-tal, platsen ett amerikanskt laboratorium för militär forskning. Den stumma Elisa är en av städerskorna och alla dagar är rätt lika: vakna, laga mat, hälsa på grannen, åka till jobbet, lyssna på kompisens småprat, städa efter grisiga forskare som inte kan träffa toastolen. Så en dag kommer ett nytt experiment till laboratoriet, en fiskmänniska som fångats i en sydamerikansk flod. Elisa fascineras av varelsen, som är lika tyst och ensam som hon själv. Gradvis kommer de varandra allt närmare.

För den som någonsin har sett en film av Guillermo del Toro förut är det förmodligen ingen total överraskning om jag säger att The Shape of Water är enastående vacker. Den allra första, drömmande, ordlösa scenen fick mig att tappa andan och befäste tonen för hela filmen. Berättarrösten talar om en prins och en prinsessa, vilket visar att det hela är en saga, och trots att platsen och tiden är verkliga är det ändå en sagovärld vi rör oss i.

Skönheten bara fortsätter, filmen igenom. I en tidig scen ser vi en tjock karl som väntar på bussen, med ballonger i ena handen och en tårta i den andra. En enda bit saknas i tårtan. Vem är han? Vad har hänt? Är det han som har ätit tårtbiten eller någon annan? Har han firat något alldeles ensam? Det är något melankoliskt över honom, men vi får inga svar - han är bara en del av den väv som utgör drömmen.

Sally Hawkins är fantastisk som vanligt i rollen som Elisa. Förutom i en fantasisekvens talar hon aldrig, men hennes tecken- och kroppsspråk är talande nog. Doug Jones (mästarskådisen för konstiga varelser) lyckas likaledes återigen att visa en mängd känslor bortom latex och makeup, vilket ger hans fiskman mänskligt djup och sårbarhet.

Resten av skådespelarna är också väldigt bra och vi översköljs av berättelsen, som verkligen har "the shape of water" - ofta rofylld, stundtals stormig eller brutal, alltid hänförande.

Samtidigt är det verkligen en saga, med en sådans styrkor och svagheter. Vet du filmens premiss har du rätt bra koll på de stora dragen i allt som kommer att hända. Och när det gäller karaktärerna är det en sådan film där man kan känna igen skurken i samma ögonblick han dyker upp, genom hans svarta kläder och ondskefulla min. Inget fel med det, det är ett medvetet berättargrepp och konstnärligt fullt tillåtet - det råkar bara inte vara riktigt vad jag vill ha.

Den mest komplexa av karaktärerna är Elisas granne, Giles, som också är berättare. Detta är fullt rimligt. Giles är konstnär och skapar färgglada, idealiserade reklambilder av Rockwelltyp, som han förtvivlat försöker sälja. De skisser han ritar av Elisa och fiskmannen är mjukare, djupare och mer skugglika, men han lägger fortfarande konstens raster över verkligheten och formar den till en berättelse.

Han kan göra om Elisa till en sagoprinsessa, men han kan inte göra samma sak med sig själv - därtill är han alltför klarsynt. Han måste alltid förbli en ensam gammal man som inte vet hur man möter folk och än mindre hur man hanterar ett krisläge. Som somnar i fel ögonblick eller vill fega ur, men som gör det rätta i slutändan.

The Shape of Water har nominerats till tretton Oscar och jag skulle tro att den har en god chans att vinna de flesta. Personligen skulle jag nog ändå inte ge den manuspriset.

Betyg: 8/10







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post18

Black Panther

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, februari 18, 2018 22:50:18

För den som inte vet: Black Panther handlar om T'Challa, den nyblivne kungen av det fiktiva afrikanska landet Wakanda, ett blomstrande futuristiskt rike dolt för omvärlden. T'Challa är dessutom en superhjälte, som använder sig av traditionella örter och ny teknologi för att få ökad styrka och läkeförmåga, bland annat.

Fast egentligen handlar filmen mest av allt om själva Wakanda. Sättet landet har byggts upp i produktionen, från magnifika landskapsvyer till detaljer i kostym och scenografi, är oerhört vackert. Vi får också en hel del kunskaper om hur allt fungerar där: politik, naturresurser, regler för tronföljden, och så vidare. Huvudkonfliktens kärna är Wakandas framtid, dess plikt mot sitt eget folk kontra plikten mot människor som lever i världen utanför. T'Challa är en nyanserad, välspelad och viktig karaktär, men hans personliga utveckling är i högsta grad kopplad till hans utveckling som Wakandas regent.

Flera av de andra karaktärerna representerar också olika grupper och synvinklar, vilket bland annat innebär att hela arméer kan agera utifrån sina ledares känslor. Detta innebär att allt i filmen sker i stor skala, inte vad gäller actionscener och förstörelse (där är den tvärtom rätt dämpad i jämförelse med flera andra filmer), utan i den filosofiska och etiska betydelsen i det som sker. Ändå är även sidofigurerna tillräckligt nyanserade och välspelade för att de ska vara intressanta att lära känna som rena personligheter.

Skurkrollen byts ut då och då under filmens roll, men den slutliga antagonisten är en av de mest komplexa Marvel har gett oss hittills. Han är närmast en MCU-motsvarighet till Magneto - bakgrund som förklarar hans inställning, en hel del vettiga poänger, men till syvende och sist ett uruselt sätt att genomföra sina idéer. Det är också helt centralt för filmens historia att status quo inte återställs på slutet, utan att det sker förändringar som ska ställa till rätta en del av det som orsakade konflikten till att börja med. Om dessa förändringar är tillräckliga är upp till varje tittare att bestämma.

Filmen har också ett flertal framstående svarta kvinnor i huvudrollerna, vilket är glädjande. Många filmer och TV-serier som hyllas för sina starka kvinnoroller har en tendens att låta svarta kvinnor komma i skymundan eller inte synas alls. Här är de i förgrunden filmen igenom. T'Challas specialstyrkor, Dora Milaje, är kvinnor allihop, och detsamma gäller hans närmaste team. Hans livvakt Okoye är ledare för Dora Milaje, medan hans före detta flickvän Nakia (som han förstås inte kommit över) är spion och frihetskämpe för kvinnor utanför Wakanda. Lillasyster Shuri är ett universalgeni som fungerar ungefär som Q i Bondfilmerna och mamma drottningen, Ramonda, är ett mer lågmält stöd. Dessa fyra står vid hans sida och räddar honom vid flera tillfällen.

När jag ser filmer av denna typ blir jag oftast uttråkad av actionscenerna. Jag betraktar dem som trista mellanspel som jag får stå ut med för att få lite science fiction och fantasy. Här var de däremot rätt väl genomförda - jag kunde alltid se vad de viktiga personerna höll på med, och för det mesta ägnade de sig åt mer intressanta saker än att slå ner slumpmässiga statister.

Den enda riktiga nackdelen hos filmen enligt min åsikt är att den kan bli rätt pompös och humorlös mellan varven. Som tur är finns Shuri där och kan i viss mån avhjälpa det problemet. Hon har ett charmigt uppkäftigt sätt att få ner storebrorsan på jorden medan hon förser honom med nya prylar. (Ett intressant drag hos Shuri är att hon verkar vara den som är mest öppen för influenser utifrån: ibland har hon T-shirt eller blixtlås i sina wakandiska kläder.)

Så ja, jag får sälla mig till hyllningskören. Black Panther är definitivt en av de bästa Marvelfilmerna. Jag är inte säker på exakt var i topp tre den hör hemma, men jag vet att den platsar där.

Den är också såpass fristående från de andra filmerna att de kan ses även av den som har hoppat över resten av Marveluniversumet. Det enda som kräver förkunskap är den sista slutscenen efter eftertexterna och den är så skild från resten att det närmast känns distraherande. (Jag GILLAR personen som dyker upp där, men jag vill inte tänka på honom just då!)

Slutligen en lite kul grej för svenskar: Jag hade verkligen inte väntat mig någon svensk koppling i just denna film, men både kompositören och flera av VFX-killarna visade sig vara svenska. Och vad jag kan bedöma har de, precis som resten av filmmakarna, gjort ett riktigt bra jobb.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post17

Wonder Woman (2017)

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, juni 04, 2017 19:18:22


Få filmer har mötts med så mycket ängslan och hopp som Wonder Woman. Den första solofilmen för en kvinnlig superhjälte på mer än tio år, efter att de senaste försöken floppade... den borde inte bestämma framtiden för kvinnliga superhjältar generellt, men tyvärr är det ungefär så det brukar vara.

Och är det så här framtiden ser ut säger jag: Välkommen!

Wonder Woman är en trivsam film med mycket charm och få döda punkter.

Den inleds med lilla prinsessan Dianas barndom på amasonernas paradisö Themyscira. Hon vill lära sig slåss, men mamma drottningen skjuter på det, medan moster Antiope, generalen, tycker att syrran är larvig: klart ungen ska bli krigare som alla andra! Det blir förstås Antiope som vinner diskussionen. Diana lär sig sparka en ansenlig mängd röv, men har ändå ett tämligen idylliskt liv tills hon en dag, som vuxen, ser ett flygplan störta i havet utanför ön. Hon räddar piloten, som visar sig vara Steve Trevor, spion för britterna under första världskriget och med tyska krigsskepp hack i häl.

Tyskar? Krig? Vad är nu detta? Diana blir övertygad om att krigsguden Ares ligger bakom allting och bestämmer sig för att följa med Steve tillbaka till människornas värld för att hjälpa till. Vilket - förstås - inte alltid blir som hon väntat sig.

Som huvudperson är Diana lätt att tycka om. Hon är en renhjärtad hjälte av den gamla skolan, vars största svaghet är en viss naivitet och en tendens att dra förhastade slutsatser. Hennes styrka och självkänsla är grundmurade - en krigarprinsessa ut i fingerspetsarna som aldrig skulle komma på tanken att utropa "kvinnor kan!" eftersom det är lika naturligt för henne som luften hon andas.

För tittaren är det förstås lite annorlunda. Dianas självklara sätt att ta över rummet märks, precis som det märks hur neutralt kameran filmar amasonerna. Lättklädda, attraktiva, kvinnliga krigare, men den så kallade manliga blicken är totalt frånvarande. När de slåss är det snyggt för att välkoreograferade slagsmål alltid är snyggt, inte för att de har boob plates. (Vilket de tyvärr fortfarande har, men allt kan ju inte vara perfekt!)

Steve är inte heller den som kör med några machofasoner, även om han är lite putt över att Diana genast utgår ifrån att han är en genomsnittlig man. ("Jag är... över medel" säger Chris Pine utan någon falsk blygsamhet.) Kulturkrockarna Diana och Steve emellan ger upphov till flera hjärtliga skratt och de spelar bra mot varandra. Som kärlekspar är de däremot inte alldeles övertygande; för det mesta känns de som ett par goda kamrater.

Naturligtvis kommer det en och annan sexistisk kommentar från omgivningen, precis som att Steves vänner Sameer (nordafrikan) och Chief (indian) i förbigående påpekar att rasism är något som existerar - men det blir aldrig huvudfokus. Dianas möte med "the world of men" rör framför allt "men" i utvidgad bemärkelse, människor. Och människor, oavsett kön, är ibland en besvikelse, särskilt i krigstid. Publiken är ju också synnerligen medveten om att även om Diana besegrar Ares och får slut på världskriget kommer det ett till, ännu värre, utan hjälp av någon krigsgud.

Människans sammansatta natur och krigets brist på tydliga skurkar och hjältar skapar en viss resonansbotten åt historien. Annars är mitt största klagomål mot filmen just att manus gott kunde ha vässats några varv till. Klassisk hjältesaga i all ära, men ibland blir det för välbekant: där har vi lite Stålmannen, lite Captain America, lite Thor...

Birollerna är välspelade, men många av dem skulle gärna fått utvecklas ytterligare, vilket gör att det är synd att vi förmodligen inte får se dem igen. (Möjligen då de överlevande amasonerna, som ju inte åldras.) Berättelsen berör inte heller särskilt ofta på djupet - även om jag måste erkänna att jag grät lite mot slutet.

Actionscenerna har kanske lite väl mycket slow motion, men å andra sidan innebar det att det syntes tydligt vem som gjorde vad, vilket inte alltid är fallet i filmer som denna. Spänningen hölls uppe och trots att filmen närmade sig två och en halv timme kändes den aldrig långdragen.

En del recensenter har utropat Wonder Woman till sin favorit bland superhjältefilmer och det kan jag gott förstå. Själv har jag flera stycken som fortfarande ligger mig varmare om hjärtat, men denna kvalar lätt in på topp tio i alla fall.

Betyg: 7/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post12
Nästa »