Nerdevents Recensioner

Nerdevents Recensioner

Info om bloggen.

Vilket spel är bra? Vilken film är värd att se? Se vad våra skribenter säger! Alla recensioner är gjorda av nördar, för nördar :) Och alla recensioner är skribenternas egna åsikter.

The Umbrella Academy

TV SerierSkapad av Katarina Hjärpe tis, februari 26, 2019 21:04:40

1 oktober 1989 föder 43 kvinnor världen över barn, utan att ha varit gravida dessförinnan. Miljardären sir Reginald Hargreeves far runt och köper på sig så många av bebisarna som möjligt. Det visar sig nämligen att de har övernaturliga krafter och han uppfostrar dem till ett strikt hållet superhjälteteam: The Umbrella Academy.

Det går sådär. Ett syskon försvinner och ett annat dör. Ett verkar inte ha några krafter alls. Tre sticker hemifrån och den sista råkar ut för en olycka och tvingas bo på månen i några år.

När sir Reginald dör, år 2019, samlas de alla för hans begravning. Plötsligt trillar en pojke ner från ett hål i rymdtiden. Det är det försvunna syskonet Nr. 5, som har återvänt från framtiden med ett budskap: Om åtta dagar går jorden under.

TV-serien är baserad på en serietidning av Gerard Way och Gabriel Bá, som utkom mellan 2007 och 2008 men som jag själv läste förra året. (En tredje följetong började ges ut i höstas, men den har jag ännu inte läst.) När jag läste serien var mitt huvudsakliga intryck att den hade många knäppa och fantastiska idéer, men inte utrymme att göra så mycket med dem. Saker dök upp enligt principen "vore det inte coolt om...?" och försvann sedan lika fort.

I jämförelse ger TV-serien historien tid att andas. Karaktärerna utvecklas och blir trovärdiga personer med känslomässig komplexitet. Trots jordens undergång, en robotmamma, en talande apbetjänt, tidsresande lönnmördare i uppblåsbara masker och förstås diverse superkrafter bottnar det hela i någon sorts vardaglighet.

Skådespelarna faller naturligt in i sina roller. Ellen Page är mest känd och har även det som kanske kan kallas en huvudroll: Vanya, systern som aldrig fick följa med på uppdrag för att hon inte hade några krafter. Hon gestaltar fint både rollfigurens lågmälda uppgivenhet och framväxande frustration.

För den som föredrar något mer teatraliskt finns mediet Klaus. Slagfärdig, feminin och ständigt drogpåverkad girar han hejdlöst mellan komedi och tragedi, men tack vare Robert Sheehans fingertoppskänsla i rollen blir det aldrig för mycket, utan tvärtom alldeles underbart.

Bland de nya bekantskaperna är Aidan Gallagher som Nr. 5 den som gör starkast intryck. Han har den inte alldeles enkla uppgiften att spela en 58-åring i en 13-årings kropp och alltså agera med en känsla av myndighet och erfarenhet som han själv inte har förvärvat än. Och det funkar, varje steg på vägen. Nr. 5 är äldre och klokare än er allihop och jävligt trött på er dessutom.

Det känns på ett sätt orättvist att bara nämna några stycken. Här finns så många jag tycker om, från superhjältar och lönnmördare till spöken och Gud själv, via robotmamman och apbetjänten, och så en och annan vanlig människa som blir indragen i hela den bisarra smeten.

Den svagaste länken är nog kärlekshistorierna, som känns lite påklistrade allihop, även om en av dem leder till ett starkt porträtt av ett manipulativt förhållande.

Starkast är familjebanden, hur syskonen stöts och blöts mot varandra, stundtals avskyr varandra men älskar varandra ännu mer. Det finns många scener som fastnar i hjärtat. När ett par syskon fnittrar över brorsans hjälteutstyrsel: "Tror du han har på sig den där i DUSCHEN?" eller när ett par andra tränar krafter medelst klapplekar, eller när flertalet av dem var för sig dansar loss till samma sång. En son som tar farväl av den enda mor han någonsin känt, och en mor som inte kan tala med sin dotter hur gärna hon än vill. Små ögonblick förenas med stora händelser och säger du fel sak till ditt syskon i fel ögonblick kan det bokstavligen leda till världens undergång.

Sen tillkommer guldströssel som titelbilden för varje avsnitt och de peppiga låtar som dyker upp i diverse sammanhang.

På ett sätt tycker jag alltså att TV-serieformatet funkar bättre än serietidningen. Samtidigt känns det som att själva den vardagliga trovärdigheten gör att en del av den kreativa galenskapen går förlorad. Stundtals blir det en smula för tamt, vilket ingen kunde beskylla originalet för. Och kanske har det att göra med mina förväntningar, men jag tyckte att de sumpade slutet, genom att använda sig av en av genrens mest antiklimaktiska konventioner.

Jag tvekar därför över betyget, men här finns ändå så pass mycket jag älskar att det får bli 8/10.



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post30

Röjar-Ralf kraschar internet – Röjar-Ralf 2

FilmerSkapad av Daniel Onemark ons, februari 13, 2019 20:39:00

Jag garvade så tårarna sprutade. Varenda en av de kvarvarande biografbesökarna tittade antagligen på mig med en besynnerlig blick. Kanske undrade de om jag tagit mig en stänkare innan föreställningen. Nej, det är så mycket enklare än så. Ett sådant skrattanfall hände av en så enkel anledning som att jag helt missat att se trailern för Ralph Breaks The Internet (eller titeln i rubriken, om du som jag föredrar svenska). Det betalade av sig när vi nu satt i eftertexterna.



Det är nu elva månader sedan denna första spoilertastiska trailern släpptes och gjorde fans av Disney, Ralf och skämt om fjärde väggen (den mellan publik och filmkaraktärer) glada som spelmän. Filmen kom sedan ut på bio i slutet av november förra året. Här i Sverige fick vi dock vänta ända till 1 februari för att få ta del av Ralfs och Vaniljas senaste eskapader. Nåja, dubbning måste ju få ta sin tid, och liknande hände trots allt även med Frost när det begav sig.

Som kanske syns i första stycket så har det här varit värt den extra väntan – åtminstone om du lyckats hålla dig någorlunda fri från element som förstör överraskningen. För Röjar-Ralf 2 är full av dem. Massvis med intern(et)humor och högst medvetna referenser med så många glimtar i ögat att en kan bli snöblind för mindre. Problemet är att det är lite samma sak som första filmen. Den största skillnaden är att humorn baseras på internetkultur i stället för spelkultur, och för många känns det säkert som ett nedbyte. Är du inte en av dem har du dock mycket roligt framför dig.


Under den muntra ytan

Under en välpolerad yta av bjärta färger och skön humor utspelar sig en berättelse som kan vara den mest familjevänliga och nyttiga denna sidan millenniet. Denna berättelse tar vid sex år efter den första filmen. Lika mycket tid har alltså förflutit i filmens universum som i vårt eget (ungefär), vilket är ett lysande knep för att få tittarna att identifiera sig med händelseflödet. På dessa sex år har Ralfs och Vaniljas vänskap växt sig stark, men det har även hennes vandringslust och önskan om något mer. Lite som en typisk Disney-prinsessa, kort och gott. Ralf vill inget hellre än ge henne det hon så innerligt önskar och försöker göra hennes spel, Sugar Rush, mer intressant. Tyvärr tar det hela en ände med förskräckelse och arkadmaskinen går sönder. Hellre än att beställa en dyr reservdel väljer ägaren att koppla ur Sugar Rush och börja planera att lämna kabinetten till återvinning. Men Ralf vägrar ge upp och får den genialiska idén att buda hem den där dyra reservdelen själv (via Ebay, så klart). Filmens titulära internetutflykt är därmed ett faktum.

I den här enkla berättelsen ryms flera bra sensmoraler och filmen bär dessa som ärobroscher. Det kan tyckas vara lite för uppenbart hur författarna vill att en vänskap ska fungera eller hur ömsesidig respekt ska vara, men det är så ”wholesome” att det är svårt att inte älska. Det påminner en dessutom om att saker faktiskt har hänt även i filmuniversumet sedan den första filmen. Ralfs karaktär har totalt stagnerat, medan Vaniljas blivit mer äventyrlig. Det är lite som att se första filmen igen, fast med karaktärerna i ombytta roller. Detta är på både gott och ont, så klart, men Röjar-Ralf 2 kanske levererar ett något starkare budskap än sin föregångare. Det märks att det är kreatörerna bakom Zootropolis som sköter rodret.


Sammanfattning: Ralf kraschar internet är en riktigt rolig och nyttig film. Som uppföljare kan den dessvärre kännas som ett nedköp för en del tittare. Oavsett publik så finns här dock en helylle sensmoral att inhämta, tillsammans med generösa mått humor och mycket hjärta. Sitt kvar hela eftertexterna.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post29

Aniara

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe mån, februari 04, 2019 21:14:05



För att börja med en rejäl brasklapp: Det är nog tjugo år sedan jag läste Aniara. Jag minns premissen och några av personerna, men inte så mycket mer. Därför kan jag inte säga hur filmen Aniara står sig mot originalet.

Som film på egna ben står den sig bra. Efter närmare två timmar traskar jag något betryckt ut ur biosalongen med hjärnan full av frågor som: Vad gör livet värt att leva? Går det att finna mening i en färd som inte leder någonstans? Hade Sartre rätt i att "helvetet är andra människor" och är i så fall paradiset det också? Är katastrofen oundviklig eller går det för mänskligheten att ändra kurs?

Nåja. Filmen kan väl inte ta all ära för mitt filosofiska tungsinne - när tankarna väl börjat snurra spinner de vidare rätt bra på egen hand. Men den var onekligen bra på att starta dem.

Aniara: ett rymdskepp på väg mot Mars eftersom jorden har blivit obeboelig. Exakt vad som har hänt framgår inte, antyds bara genom bilder under förtexterna (som liknar eftertexter) och i personers minnen, samt genom de ärrade ansikten som bärs av flera bipersoner och statister.

Vad det än är finns förströelser kvar: spel, alkohol, shopping och restauranger - samt Mima, en artificiell intelligens som visar vackra minnen ur jordens förflutna.

Mima styrs av Mimaroben, i filmen också kallad MR och spelad med fingertoppskänsla av Emelie Jonsson. Hon har ett ganska lugnt jobb fram till dess att skeppet hamnar ur kurs, utan bränsle. Det kan inte vända utan är på väg ut i yttre rymden, kanske i åratal. Kanske för alltid. Allt fler vill använda Mima för att fly undan sin ångest. Till sist orkar Mima inte hantera mer smärta längre utan ger upp och dör. Vad ska man nu ta sig till? Be, knulla, dansa, droga ner sig, skaffa barn? Satsa allt på en räddning eller ge upp helt?

Det är väl ingen direkt spoiler såhär efter drygt 60 år att säga att för Aniara finns det till slut inget hopp. Frågan är väl snarast om det också gäller oss.

Filmen har fått bättre recensioner i Sverige än utomlands än så länge och det finns nog flera anledningar till det:

1. Ren patriotism. Vi gillar när svenska filmskapare testar något nytt och det fungerar. Svensk science fiction är inte något vi är bortskämda med, i synnerhet inte i den här klassen.

2. Vi vet mer eller mindre vad vi har att vänta oss. Även om inte alla svenska biobesökare har läst Aniara känner nog de flesta till att Harry Martinson var en nobelpristagare som skrev ett dystert allegoriskt epos om rymdskeppets färd mot ingenstans. Vi kräver därför inte särskilt mycket intrig eller spänning utöver det, eller för den delen någon ingående skildring av det vetenskapliga i science fiction. Ibland tänjs förvisso trovärdigheten: har Aniara ens FÖRSÖKT kontakta någon på Mars och berätta vad som pågår? Men för det mesta spelar det ingen roll. Stämningen och frågeställningarna är det viktiga.

3. De kulturella och språkliga nyanserna. Filmen innehåller en genomgående vardaglighet (interiörerna är till exempel inspelade på shoppingcenter och finlandsfärjor) som jag tror blir mer omedelbar för svenskar. Skådespelarnas små gester och tonfall gör också mycket för att ge liv åt personerna, som inte i sig själva har särskilt många karaktärsdrag. Det jobbet sköter de flesta av dem väl - men med små medel, snarare än dramatiska brösttoner.

Dramatiska scener är för övrigt något även besättningen på Aniara helst vill undvika. Den som visar opassande känslouttryck hänvisas snabbt till Mima, droger eller, om allt annat misslyckas, röjs undan med våld. Det kan nog göra sitt till, när det gäller uppkomsten av självmord och kultorgier.

Scenen med kultorgien hör förresten till filmens smått humoristiska ögonblick. De är inte många, och humorn är nattsvart, men den finns där.

Då och då kommer också enstaka strofer ur Harry Martinsons text. Varje gång är de oerhört drabbande:

"Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och bäckar flydde

för människan: askans konung."

Den situation som Aniara målar upp är lika bekant nu i tider av klimatångest och växande fascism, som den var under den tid då Martinson skrev. Samtidigt inger det paradoxalt nog en sorts hopp. Ångesten är densamma - men än så länge finns vi fortfarande kvar.

Betyg: 8/10



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post28

Vuelven / Tigers Are Not Afraid

FilmerSkapad av Katarina Hjärpe sön, december 09, 2018 19:10:08

En mexikansk skolklass får i uppdrag att räkna upp olika sagofigurer och att sedan skriva en egen saga. Estrella börjar skriva sin, om en prins som vill vara en tiger, men har inte hunnit långt förrän kulor smattrar genom fönstret. Barnen slänger sig skrikande ner på golvet och den livrädda läraren ger Estrella några tavelkritor: "Här! Tre önskningar!"

Senare, när Estrella kommer hem till lägenheten, är mamma inte där. Timmarna går, Estrella blir allt hungrigare och använder till sist den första kritan för att önska att mamma ska komma tillbaka. Och det gör mamma. Enda problemet är att hon redan har blivit dödad av drogkartellen... Den livrädda Estrella flyr för spöket och slår sig ihop med ett gäng gatupojkar som redan lyckats reta upp gangstrarna på egen hand. Här handlar det om att överleva, och det går inte att lita på några önskningar.

Tigers Are Not Afraid är en magisk film om en brutal verklighet. Här finns många inslag av magisk realism: spöken, drakar, tecknade tigrar som får liv och naturligtvis de tre önskningarna. Samtidigt finns det en absolut trovärdighet i händelseförloppet. Estrella och de andra barnen i huvudrollerna är helt fantastiskt spelade. I efterhand har jag fått reda på att regissören aldrig visade manus, utan spelade in scenerna i kronologisk ordning och lät barnen reagera på dem. Det förvånar mig inte; de är äkta i varje ögonblick. (Mitt enda egentliga klagomål är att folk på film fortfarande inte har lärt sig att sätta telefoner på ljudlöst, och det är ju bara en detalj i sammanhanget.)

Filmen har lovordats av både Stephen King och Guillermo del Toro och fått vissa jämförelser med den senares alster, framför allt Pans Labyrint. Likheten ligger framför allt i att de värsta monstren är mänskliga. Även om denna film är mer nedtonad både i stil och våldsskildringar finns också här skurkar som torterar folk till döds och inte drar sig för att skjuta barn. Det går inte ens att avfärda hemskheterna med "det är bara på film" för det är inte bara på film.

Ändå finns det hopp. Det är trots allt en saga och som i alla sagor kan skurkarna besegras - till ett högt pris.

Det är en tung film, det går inte att komma ifrån. Samtidigt är den så oerhört rik, medkännande och vackert gjord att jag vill rekommendera den till alla och envar.

Vilket ger upphov till ett problem: Den har ingen internationell distribution. Den dyker upp på festivaler här och var världen över och det finns en mexikansk dvd (på spanska, i region 4), men det är allt.

Är det lönt att recensera en film som är så svår att få se?

Nå, för att vända på det: Är det lönt att recensera årets bästa film?

Där måste svaret ändå bli ja.

Själv såg jag filmen på Fantastisk Filmfestival i Lund, där jag var långt ifrån den enda som snyftade i salongen. Den vann också publikpriset med perfekt resultat, det vill säga att varenda en som såg filmen gav den en femma.

Ungefär likadant har det gått på massor av genrefestivaler. Filmen har fått över tjugo priser och det skulle inte förvåna mig om det kommer fler. På Rotten Tomatoes har den 97% godkänt.

Allt som behövs nu är att distributörerna får ändan ur vagnen.

Betyg: 10/10


(Se trailern här)




  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post27

Den onda trollkarlen

BöckerSkapad av Sabina Johansson tor, november 29, 2018 07:50:37
Hej!



Det känns så fantastiskt att ha fått äran av Jimmy Sjökvist att få recensioner hans spännande bok och spel Den onda trollkarlen! Boken är fantastiskt skriven med mycket spänning och fartfyllda äventyr.
Man fastnar lätt i författarens värld där man får följa hur olika karaktärer tar sig igenom olika hinder när dem är på sitt äventyr till den onda trollkarlen.
Det jag uppskattar otroligt mycket med boken är hur Jimmy Sjökvist har lagt in budskap hur man ska hitta en trygghetsplats när saker blir svårt som man kan använda sig av i verkligheten. Kort spelet som är kopplat till boken som även Jimmy Sjökvist har skapat är otroligt roligt, spännande och lätt att sätta in sig i.

Boken och spelet är utvecklat av Jimmy Sjökvist och hans familj det märks hur alla har varit arrangerat och utvecklat något fantastiskt! Boken passar vuxna och barn.

Kan varmt rekommendera boken och spelet!

För att beställa gör ni det genom denna länk: http://www.seabranch.se





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post26

Castlevania

TV SerierSkapad av Daniel Onemark mån, november 12, 2018 22:59:05

När Netflix utannonserade att man hade inlett ett samarbete med Konami för att producera en animerad serie baserad på Castlevania, då var det nog många som rynkade på ögonbrynen. Å andra sidan så var Konami redan i hetluften för en hel del mer angelägna kontroverser. I jämförelse var det här helt enkelt ingen vidare het potatis – tills säsong ett kom ut för lite mer än ett år sedan. Med ens utropade hela spel- och animevärlden sin kollektiva förvåning; en bra adaptation av ett spel hade uppdagats! Och av en bunt (i huvudsak) amerikanska bolag dessutom.


Castlevanias andra säsong tar vid exakt där den första slutade. Den omaka trion med Trevor Belmont (Richard Armitage), Sypha Belnades (Alejandra Reynoso) och Adrian Alucard Tepes (James Callis) försöker staka ut vad de ska göra härnäst. Hur snärjer man Draculas slott, som kan teleportera sig, till en och samma plats för att kunna bryta sig in och besegra honom? Trevor tror att svaret kan finnas i ruinerna som en gång var hans barndomshem.


Samtidigt gör sig mörkrets arméer redo att utplåna mänskligheten på Draculas (Graham McTavish) order. Draculas generaler är dock inte överens om hur kriget ska föras och interna dispyter avlöser varandra genom en stor del av säsongen. Dracula har två mänskliga smidesmästare, Hector (Theo James) och Isaac (Adetokumboh M'Cormack), vid sin sida. Detta oroar Carmilla (Jaime Murray) och Godbrand (Peter Stormare), som ifrågasätter var Mörkrets furste har sin lojalitet gentemot de egna.


Det här gör säsong två extremt väl. Det kaos som det innebär att utplåna en ras som lever över hela Jorden porträtteras som den logistiska mardröm det säkerligen är – med eller utan ett teleporterande slott. Motsättningarna inom de goda såväl som de onda lagen är många och det axplock som avhandlas ger välkomna tankeställare. Vem som är ond och vem som är god är långt ifrån alltid uppenbart, och tittarens ifrågasättande av dessa motpoler är ett centralt tema genom hela serien.



Cinematografi

Rent visuellt så är Castlevania något undermålig för en som är van vid animation. Som tittare dras jag själv ur flera av de intensivare scenerna på grund av styltig animation med för få bildrutor. Att antalet bilder per sekund varierar inom animation är extremt vanligt – det är rentutav en förutsättning för mediet – men här tas det till sina extremer emellanåt. Utanför slagsmålssekvenserna är det inte lika ofta hacken gör sig påminda och ett par scener sticker ut med nästan lite för hög detaljrikedom i varje bildruta. Överlag är jag dock tacksam över den mer traditionella, tvådimensionella looken som seriens kreativa hjärnor har valt. Så pass att jag är helt okej att betala ett par bildrutor för att få avnjuta den.


Ljud och musik fortsätter hålla en extremt hög standard; piskorna yr, svärden skräller, knytnävarna krockar – och musiken rockar. Särskilt mot slutet finns där en väldigt välkommen överraskning för Castlevania-fans, men mer än så säger jag inte. Röstskådespelarna fortsätter att göra en bra insats, med ett fåtal undantag där animation och röst (tonfall etc.) inte riktigt gängar sig snyggt. Karaktärerna interagerar mestadels trovärdigt med varandra; det hela känns verkligen som en anime producerad i USA med ungefär samma designfilosofier, men med amerikanska förebilder.


Sammanfattat så är Caslevanias första och andra säsong bland de bästa adaptationer av spelvärldar till dagens dato. Helheten har sin beskärda del ”edgy” tillfällen och medvetet överdrivna scener. Men det gör bara jämförelsen så mycket bjärtare när man studerar porträtten av karaktärer och konflikter den ger. Jag ser med glädje fram emot vad mer det här samarbetet kan ge och tackar inte nej till fler berättelser från Castlevania i animerad form.





  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post25

Bleach (live-action)

FilmerSkapad av Daniel Onemark mån, oktober 08, 2018 20:16:14

Anime som tar klivet över till spelfilm är en växande trend i mediet. Fullmetal Alchemist, Blade of the Immortal, Ghost in the Shell och Gantz har alla i någon form migrerat medium, inte sällan flera gånger. Det här handlar om helt olika produktionsvärden; live-action av FMA och Blade är producerade i Japan av (mestadels) japaner, GitS är en Hollywood-produktion och Gantz: O är en datoranimerad film (som dock tagit hjälp av rörelser från riktiga skådespelare för att uppnå sina visioner, varför jag dristar mig att inkludera den här). Den senaste i raden av dessa är ingen mindre än Bleach. Studion som tagit sig an denna mastodont till franchise är Cine Bazaar, med uppbacking av Netflix och Warner Bros.




Bleach är ingen främling inför biografer. I animerad form har den inte mindre än fyra filmer av varierande kvalitet i bagaget. Att göra live-action av just den actiontunga genren med målgruppen unga killar, shounen, hör dock till ovanligheterna. Berättelserna brukar nämligen ta flera år att få klara och kantas av mycket långsamt berättande kännetecknat av nu-tänker-jag-bli-allra-bäst-scenarier. Hur tar man en sådan berättelse och krymper ner den till en speltid på strax över 100 minuter? Svaret att man helt enkelt inte gör det utan grova ingrepp – men då kommer följdfrågan: Hur omfattande blir dessa?

Berättelsen

Ichigo är en tonåring som kan se andar. Han bor i staden Karakura med sin pappa och sina två systrar och har på ytan ett rätt gott liv. Han dras dock, ironiskt nog, med hjärnspöken. Han beskyller sig själv för sin mors död, vilken tycks vara relaterad till hans förmågor. En kväll stöter han på liekvinnan Rukia. De två hamnar snabbt i en strid på liv och död med en ond ande, eller ihålig, och hon tvingas be honom om hjälp. Sagt och gjort lånar han en del av Rukias kraft, men råkar i stridens hetta absorbera nästan hela. Efter striden går mycket av filmen ut på att Ichigo måste träna som lieman och förvisa andra ihåliga till eftervärlden för att kunna ge tillbaka krafterna utan att själv stryka med.

Så här långt är Bleach en adaptation nästan scen för scen och replik för replik av sitt källmaterial (vilket jag här anser är animeserien). Vi är gott och väl över mittstrecket innan skillnaderna börjar märkas. Det gör det väldigt svårt att se vart handlingen är på väg, även för mig som van tittare. Filmen kan sägas sammanfatta seriens första enhetliga ark med en hel del kreativa friheter tagna under andra halvan. Det innebär att det är fans av källmaterialet som har störst behållning av filmen, eftersom mycket av det bakomliggande universumet antingen aldrig förklaras, eller trycks in med kofot och skohorn.

Näst intill varenda bi- och stödroll är närvarande i någon form: Chad, Orihime, Ishida, Urahara, Byakuya och Renji. Karaktärerna är än mindre komplexa än genren brukar erbjuda; framför allt Byakuya och Renji målas upp som otvivelaktig ondska, vilket känns väldigt trist. Flertalet av dem är dessutom fruktansvärt underanvända, om än av förklarliga skäl som att de blir relevanta först senare i mangan och animen. Visst kan man försvara detta med och sätta sitt hopp till en eventuell uppföljare, men det är ett cyniskt och högst provokativt sätt att se på film – tillika en urbota dålig ursäkt. Som det är så har vi en bunt sociala enstöringar vars kopplingar till Ichigo såväl som till filmens intrig känns högst … ihåliga.

Cinematografi

Rent ljud- och bildmässigt är Bleach en blandad kompott. Bilden är ren och passar skådespelet, som är något mer västerländskt teatraliskt än vad det brukar vara i adaptationer från anime. Kameraarbetet är väldigt kompetent och till och med riktigt bra, fram till slagsmålen. Där får både koreografi och kamera fullständig härdsmälta emellanåt. Den tunga action som utmärker animeserien har alltså översatts rätt styltigt och saknar känsla. Känsla av desperation, känsla av jävlar-anamma, och framför allt känsla av nu-ska-du-få-se-på-fan lyser alla med sin frånvaro. Kanske har det att göra med att Number One, en av seriens mest ikoniska låtar, saknas i filmens ljudspår. Det som finns här är i och för sig inte helt fel: lite halvtöntig, halvcatchig japansk hiphop, men i slutänden inget som stannar hos en. Det gäller för hela ljudmattan, som likt sin koreografi helt saknar tyngd. Under slagsmålen förväntar jag mig maffiga slag med ett rejält ”oomf” och blir nästan förbluffad av min egen besvikelse när det låter som en stor badboll möter en saccosäck.

Bleach har utan tvekan sin gyllne tid bakom sig. Att en film som ska försöka fånga denna tid gör ett så hafsigt jobb vittnar mer än väl om hur franchisen förlorat sin relevans i dagens medielandskap. Störst behållning av filmen har som sagt återkommande fans. Samma fans gör dock bättre i att bara se om animen eller läsa om mangan och sluta där den blir dålig (i animens fall vid första fillerarket).

Se hellre: Gantz: O, Death Note (ja, jag sa det)



  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post24

Anime på Netflix – Tips från coachen (#2)

TV SerierSkapad av Daniel Onemark tis, september 11, 2018 13:43:33

I vanlig ordning är jag sen på bollen, men härom dagen såg jag äntligen ut Puella Magi Madoka★Magica. Nu när titeln efter sju svåra år (bokstavligen!) är tillgänglig på en av världens största streaming-tjänster, till och med i lilla Sverige, så ska det premieras. Jag kan sammanfatta det hela med att det var väntan värt – jag borde ha sett den här för länge sedan!



Dekonstruktion är lite av ett modeord när man pratar om anime idag. Just i de här diskussionerna brukar begreppet ungefär och något förenklat innebära att en skapare bryter ner en genre i sina troper (bilder, stereotyper etc.) och vänder på dem för att skapa ett helt nytt sammanhang. På samma sätt som Neon Genesis Evangelion är en dekonstruktion av mecha-/gigarobot-anime från mediets begynnelse fram till 90-talets slut, så är Madoka Magica en dekonstruktion av hela magisk flicka-genren till dagens dato. Visst finns där tidigare försök att få denna genre att mogna något (Mai-Hime, Nanoha, Symphogear), men inget har hittills fått ett så ”universellt” genomslag som Madoka Magica.

Redan från första scenen är det uppenbart att det här inte är en typisk anime i genren. Det är mörkt, illavarslande och väldigt, väldigt filmiskt. Efter denna introduktionsscen och en catchig, genreriktig öppningslåt fortsätter Madoka Magica dock som vilken magisk flicka-serie som helst. Vi får lära känna några av karaktärerna och omnejden. Redan här briljerar Madoka Magica genom att faktiskt spendera rätt mycket tid på att visa upp universumets teknologi. Skaparen försöker sig på att sia lite om hur morgondagens klassrum ser ut, vilka kommunikationsmedel som kommer att användas, med mera. Man har även lagt tid på att porträttera familjelivet hos huvudkaraktärerna, vilket är oerhört välkommet.

Inget kan dock förbereda tittaren på vad som händer när flickorna väl sätts i knipa. Den distinkta visuella stilen under slagsmålen mot seriens ”ondingar” kan bäst beskrivas som en blandning mellan Requiem from the Darkness [Kousetsu Hyaku Monogatari] och Hell Girl [Jigoku Shoujo]. Dessa scener är genuint obehagliga att titta på med sina hallucinatoriska mardrömsteman. I de visuella elementen finns otaliga små detaljer som säkert bär på en djup innebörd för den som är bekant med eller orkar leta referenter. Oavsett så är det hela vansinnigt effektivt och innesluts av Yuki Kajiuras (Noir, .hack//SIGN) fantastiska bakgrundsmusik.

Puella Magi Madoka Magica är mörk på ett sådant sätt att man nästan vill kalla det överdrivet eller pretentiöst, men det går inte att förneka att där finns en substans bakom allt spektakel. Den bjuder på flera överraskningar av både otrevlig och angenäm sort. För mig som brukar avskriva studion Shafts verk som just pretentiösa, dryga och dåligt planerade så är det här ett oerhört uppfriskande midnattsbad. Passande nog började jag se en annan Shaft-producerad serie ungefär samtidigt, men det pratar vi mer om en annan dag.

Borde du se Puella Magi Madoka Magica? Japp, och det har du förmodligen redan.

Se även: Mahou Shoujo Lyrical Nanoha, Mai-Hime, Yuuki Yuuna wa Yuusha de Aru







  • Kommentarer(0)//recensioner.nerdevents.se/#post23
Nästa »